........and Cassie pulled the trigger

börjar seriöst ledsna på mitt huvud.

Har en återkommande dröm som jag inte förstår ett skit av.

Befinner mig i ett hus med flera flyglar. I ena flygeln står en dubbelsäng, i den andra mest lådor. I huset befinner sig människor jag känner mer eller mindre bra i verkliga livet. Jag har Jack med mig och han följer mig som en svans, precis som i verkliga livet.

I början var det bara en dröm av många, men för varje gång jag drömmer den kommer nya detaljer upp. Nya.....lik. Inatt klev jag över tre döda män i dubbelsängen, män jag aldrig sett förut. Deras stirrande ögon har torkat ut, munnen halvöppen och kroppen stel. Jag kliver över och runt dem och försöker undvika deras armar. I huset finns också diverse djurungar. Nu pratar vi inte katter och hundar, utan exotiska djur. Inatt vallade jag en elefantbäbis och en lamaunge. De dör ju naturligtvis också och kastas in i rummet med de döda männen. Utanför är en stor park med diverse vattenhål och andra djur. Inatt såg jag minizebror (finns det ens?) och något som liknade hyenor, bland fåglar och gaseller.

Jack följer mig som en skugga coh jag är livrädd att förlora honom. Jag ser hur elefantungen och lamaungen långsamt dör och försöker förtvivlat att rädda dem, medan mina bekanta och nära vänner sitter och tittar slött och oförstående på mig från stora rummet. Det enda som händer är att de döda djuren förpassas in i flygeln med männen.

Av någon anledning  måste jag hela tiden kliva över sängen med männen, det går inte att gå runt, för rummet är fullt av lådor och jag måste bort till andra änden av det. Jag ser deras stirrande ögon, halvöpna munnar och intorkade saliv runt hakan.
Snubblar till på någons stela arm och känner plötsligt ett grepp runt vristen.

Kanske är han inte död....?

För varje natt fler döda män, för varje natt mer djur, för varje natt fler vänner i stora rummet. För varje natt mer djurungar. För varje natt en allt större ångest att förlora Jack.

Vem har en teori? Är trött på att vakna med ett ryck och vara sjöblöt av svett och ångest.

4 U

Jag är inte svag. Jag snubblar aldrig och om jag skulle råka ramla så är jag noga med att resa mig hastigt och borsta gruset från knäna. Ingen har sett mig trasig och ingen ska göra det heller. Och svaghet är det värsta jag vet. Därför kan jag inte tillåta mig att vara det.

Så jag är stark, jag har Xylocain i mina vener och bricanyl i mina lungor. Jag sluter mina murar och jag avprogrammerar mig. Här bakom är jag säker. Här kan ingen komma åt mig.

eller så kan man säga såhär:


Neisti vs Nasty



"och mina darrande händer greppar flaskan en gång till
Jag dricker fast jag inte vill"


Var det såhär du kände?

stanna

det snurrar lite väl fort just nu.

jag vet inte om det har att göra med att ungefär allt känns hopplöst eller om det finns nån annan anledning, men jag vill verkligen inte göra det här längre. hela alltet alltså. Jag har blivit bitter och jag hatar det för jag hatar verkligen att vara bitter. Just nu känns det bara som att ingenting går min väg och det vore skönt och det kunde klicka nån gång. Om man kunde ha något som funkade för en enda gångs skull så allt skulle kunna börja falla på plats. just nu trampar jag i midjedjup lera och jag ser liksom ingen utväg. Det är som att jag balanserat på en smal planka ovanför en tunna av all den gegga som är mitt liv, allt det som jag egentligen inte vill erkänna är jag, och nu har plankan brustit och här står jag liksom. I gegga.

jag vet faktiskt inte hur man ska kunna sätta ord på det. jag hatar mitt liv. jag har blivit bitter och jag hatar det för jag hatar att vara bitter. jag hatar att må som jag gör nu, för jag egentligen vill jag inte göra det.

Enda fördelen med att må apdåligt och inte vilja göra annat än sova är, bortsett från att man sover rätt mycket, att jag inte gör så mycket annat än sover och tränar hund. Och dessutom tycker att det är riktigt roligt.

Imorgon ska jag ut till stallet igen som vanligt. Inte ens det känns jättekul längre och jag älskar verkligen att vara där egentligen. Det blir ju självklart bättre när jag är där och får pyssla och vara ordnad och stark, men just nu är det enda jag vill att dra täcket över huvudet och sova. Fan vilken tur att jag skaffade mig två hundar och ett nytt ansvarsfullt extraknäck. Annars hade jag väl gått under.

Till M:

Om ett år är jag långt härifrån. Jag har startat upp min verksamhet och lyckats få in tillräckligt mycket pengar på den för att våga säga upp mig och eventuellt ta ett deltidsjobb nån helt annanstans. 
Om ett år har jag i alla fall börjat gå. 
Vi får börja där.  

det kom ett brev....

Idag hade jag fått post från nåt företag som anordnar återträffar för alla som gick ut nian för tio år sedan. jag var varmt välkommen på återträff blablabla. Jo, känns som en fet chans att jag dyker upp på den. NOT!

Jag hade länge en vision om att glida in på nåt slags föredrag där i den gamla aulan, blicka ut över mina åskådare, alla de som gjort tre år av mitt liv till ett helvete - titta där är Olle - och bara veta att jag var så mycket bättre än dom för att jag faktiskt tagit mig vidare.
Jag skulle stå där på scenen inför en fullsatt aula och berätta om det helvete de utsatte mig för - titta där är Liza! - och de skulle tystna, försjunka i sina egna tankar och kanske skämmas en aning - titta där är Johan!
Jag skulle ha lyckats, jag skulle ha tagit mig någonstans, jag skulle åtminstone ha börjat gå. Och de skulle stå kvar och se långt efter mig - titta där är Emma! - och förbanna sig själva för att de inte fick ta del av min stjärnglans.

Nu kommer det aldrig att bli så. Aulan står väl kvar där den stod vad jag vet, väggarna är kvar och kryper närmre inpå någon annan. Toalettväggarna som en gång var nedklottrade med mitt namn i kombination med diverse okvädesord är rentvättade få vi hoppas, eller så bär de någon annan stackares namn. Någon annan som inte heller överlevde högstadiet. Jag blundar för det än så länge, jag är inte redo att ta itu med någon annans mardröm förrän jag klarat av min egen.

Vi överlevde högstadiet, allihop. Några strök med efteråt, det stör mig inte det minsta. Jag har verkligen försökt att se nåt fint i den människan, ni vet, om de döda endast gott och allt det där, men det går verkligen inte. Hon var rutten och ful inifrån och ut och jag kan inte för mitt liv komma på nåt fint att säga om henne. Hon är död sedan flera år tillbaka, hängde sig tror jag. Mobbing dödar. Så sant så.

Så nej, jag är ledsen mina fellow utgångsmedlemmar. Jag kommer inte att vilja uppleva en kväll i högstadiet igen. Att pynta 400 spänn för en kväll som jag kan få gratis i mina mardrömmar är inte direkt nåt jag är sugen på. Även om jag får vara full.

när ska det ta slut?

                                                     

Jag börjar seriöst tröttna på det här nu.

Jag och icke ansiktskänd vän blir inlåsta i varsitt rum på en gymnasieskola. Jag gömmer mig under ett bord och bakom en massa kartonger för att slippa bli misshandlad. Ser hur mannen som låst in mig kliver runt i rummet. Han har någon form av boots på sig och jag hör hur klackarna slår mot laminatgolvet i rummet. Kartongerna räcker inte riktigt till för att täcka hela mig och jag håller andan när jag ser hur han närmar sig. Han drar isär kartongerna som täcker mitt ansikte och jag ser hur hans spetsiga hörntänder blänker till när hans ansikte spricker upp i ett hånfullt leende. Hans svarta hår är uppsatt i en hästsvans, några testar har slitit sig loss och lockar sig i hans nacke. Han bär en sliten skinnväst över en svart/grårandig skjorta och hans armbandsur blänker till när han sträcker ut armarna för att slita ut mig från mitt gömställe.
Han luktar av billig aftershave och något mer...bensin?
Paniken griper tag i mig och jag sparkar och slår, skriker högt, men han är betydligt starkare och släpar ut mig från mitt gömställe. Sliter upp mig till stående. Jag får en hård knuff i ryggen så jag tappar andan och det bränner till i lungorna.
Får handfängsel på mig och hinner bara få upp händerna till ett slag i ansiktet på honom och börja springa innan han fäller mig och jag faller raklång på golvet och skrapar upp armbågar och knän.
Blir slagen till oigenkännlighet innan jag sammanförs med nämnda vän.
Lyckas till slut slå oss fria och flyr till en husbåt där nämnda okända vän bor med sin familj. Jag sammanförs med min mamma som efterlyst mig med fina teckningar.
Kryper längs golvet så fort det rör sig folk utanför husbåten, allt för att inte bli tillfångatagen igen.

Vaknar kallsvettig och med en brännande smärta i bröstet.

Kan jag inte få en enda natt utan mardrömmar?

en ny miljardindustri?

Jag drömde en helt sinnessjuk mardröm natten till igår. Förut har mina drömmar varit lite luddiga och väldigt ostrukturerade, men på senare tid har de blivit som filmsekvenser, oerhört detaljerade, kraftfulla och fullkomligt knivskarpa.

Jag och ett antal vänner (jag vet inte vilka och jag tror inte ens att de finns på riktigt, men ändå) är på genomresa och har stannat till. Vi bor för tillfället på ett mindre hälsosamt motell medan vi utforskar den lilla staden där vi för tillfället har hamnat. Det är varmt och dammigt och jag vill ha det till att vi är någonstans i Arizona.
Jag och Hege har lämnat resten av gruppen för att handla och stannar till vid en affär där TV-n är igång och nyheterna visas. Det rapporteras om någon slags grupp som tar sig runt på olika motell och rånar samt misshandlar gästerna grovt innan de drar vidare. Det är oerhört detaljerade reportage och vi blir stående ett tag. När kameran sveper över rummet ser jag ett plagg jag känner igen och inser att det är bilder från rummet där vi bor. Skriker till och vänder bort ansiktet mot Heges axel.

Nästa sekvens är en kvinna som får en tung metalldörr (tänk de stora dörrarna på en verkstad eller biltvätt) över underkroppen och lyckas vrida runt överkroppen nästan ett helt varv samtidigt som hon släpas över golvet. Blodet sprutar åt alla håll och det zoomas in i närbild hur hon kaskadkräks blod och galla, förmodligen på grund av smärtan.

Plötsligt inser vi att vi är omringade av någon slags mellanting mellan zombies och vakna människor och försöker fly.
Staden är omringad av gallerstängsel och sådana snurrdörrar som går att ta sig igenom åt ena hållet men inte åt andra (vilket naturligtvis är åt fel håll för oss sett)
Andreas (har det blivit nu) fumlar med nyckeln till en grind som ska gå att öppna, men den går inte att låsa upp. Paniken ökar, zombiefolket kommer närmre och jag känner hur svetten rinner längs ryggen. Till slut hittar vi ett hål i stängslet och kryper under. Då fastnar naturligtvis huvan i min munkjacka och går inte att få loss.

Där vaknar jag.


någon som vill tolka?

RSS 2.0