precious

Jag har en vän vars hjärta är större än hela hans kroppsmassa. Jag har insett att denna vän har fått lite för lite plats och att han kanske inte riktigt förstår hur viktig han är.

Det är han som jag tillbringat alldeles för många sena timmar på donken med, för våra samtal flyter liksom iväg och till slut kan de handla om något helt annat än det de började handla om. Det är han som kommer hit på förfest och vi kommer aldrig längre än in i köket eftersom vi röker hela tiden. Det är han som kommer hit på förfest och oj hoppsan, en helt ny människa som han aldrig träffat (inte jag heller), äh va fan, vi blir polare. Sommartid vistas vi på balkongen och oj hoppsan, klockan blev visst för sent för utgång, nåja.

För att ni ska förstå storheten i min vän, låt mig ta ett par exempel. Det var iskallt och snö och jag hade kört av vägen med min bil. Nämnda bil gick efter en bit inte längre att framföra. Det är då man ringer. För jag vet att han alltid ställer upp. Efter att ha försökt bogsera, vilket inte gick, kör han helt sonika in mig till stan, drar och käkar en stund och tar en sväng runt stan medan vi letar efter en veterinär som har öppet och tid.
Det var mitt i natten och jag var upprörd, skrämd och ärligt talat lite ledsen. Smsar lite med kamraten som förklarar hur allt ska gå till och hur saker fungerar. Blir lugn igen. Han har svaren och lösningarna.
Det var försommar och vi hade precis varit i Oxelösund och bokat en tatueringstid åt min storväxte vän. In till Nyköping igen och tog en glass i hamnen och pratat om just....tatueringar. Ett problem man ofta stöter på när en vän tatuerar sig är just att man blir så läskigt sugen själv. "äh hörrö, vi drar hem till mig, skriver ut en bild och drar och bokar en tid åt dig" säger han. Så vi åker hem till honom (jag har ingen skrivare), printar ut en bild och sen raka spåret tillbaka till Oxelösund för att boka en tid åt mig. Min vän fick vänta månader på sin tatuering. Jag fick min samma vecka.

Det var sommar och jag ville till IKEA. Självklart fick jag sällskap. Dessutom fick vi femhundra kronor att köpa "lite värmeljus" för. Värmeljuspersonen visste inte riktigt vad det var han gav sig in på. Vi köpte således värmeljus för 498 kronor. ungefär femtonhundra stycken. Mottagaren blev rörd. Best day ever.
Det var samma vinter och vi hade äntligen hittat en bil som vi kunde bogsera med. Självklart ställer han upp med lina (som gick av) och hjälp. Dessutom står bilskrället i hans garage sedan dryga månaden tillbaka. Nån gång ska vi försöka laga den. Nån gång.
Det var höst och jag var mitt i ett rätt infekterat bråk. Gissa vem som sluter upp vid min sida, som alltid? Just det. Efter att han lyckats prata förstånd med båda parter fortgick allt som planerat.
Det var vinter och jag behövde hjälp att ta mig till jobbet. "Självklart" säger han när jag frågar om skjuts, hämtar mig och kör ut mig till arbetet.

Livet sög och jag var nere på botten. Ett samtal senare såg jag om inte ljuset så åtminstone en liten glimt av hopp igen.
Det var sommar och min vän hade precis blivit lämnad. Full och ledsen ringde han. Klockan var väldigt mycket efter läggdags men det är sånt man gör. Går det åt helvete så ringer man. Det är så det fungerar.

Och så det ögonblick som varit mest signifikant för det som blivit vår relation. Åtminstone för mig. Jag vet inte ens om han minns det, men för mig är det glasklart.
Vi hade ölat i hamnen, jag och min kamrat. Det var försommar och vardag. Inte den varmaste dagen men vi kunde inte hålla oss borta. Öl efter öl beställdes in och samtalsämnena tog liksom aldrig slut. Vi betrakatde de övriga gästerna komma och gå. Själva satt vi kvar vid samma bord, samma askkopp som långsamt fylldes mer och mer och ett inom kort större antal tomma ölglas runt oss. Timmen blev senare och personalen började bomma igen baren och låsa för att gå hem. Vi satt kvar med två öl var. "Ni kan väl vara snälla och ställa glasen under tak när ni går" säger sista servitrisen när hon passerar vårt bord och lämnar oss åt vårt öde. Den varma junieftermiddagen hade övergått till en något kyligare juninatt, jag drog min munkjacka tätare kring mig, men samtalet tog inte slut. Av någon anledning kom vi in på den tunga erfarenhet vi båda delar, att förlora en närstående. Vi har snuddat vid ämnet både förr och efter, men jag tror aldrig att det kommer att bli som den gången. En skugga drar över min väns ansikte och hans röst brister. Och jag vet så väl hur det känns. Somliga dagar blir det bara för mycket. Så jag flyttar över till hans sida av bordet, lägger armarna om honom och vet precis. Det känns viktigt att prata om men ibland orkar inte rösten och hjärtat med. Men man glömmer aldrig.

Vi bytte ämne efter ett tag. Det var ändå dags att gå hem. Jag minns inte vad vi pratade om på hemvägen. Just då kändes inte ögonblicket på Lotsen så stort heller. Det är alltid ganska utmattande att prata om sorg, och vi var nog trötta och ärligt talat lite packade båda två.
Vi skildes åt och gick hem åt varsitt håll.
Jag vet inte varför jag minns just det ögonblicket som så stort. Kanske var det för att det var första gången jag faktiskt hittade någon som förstår hur det känns när en människa faktiskt bara rycks bort. Kanske  var det för att hamnen var öde och det enda vi hade var varandra och ölen. Kanske var det för att det var första gången jag faktiskt känt mig lite stärkt av all jävla sorg. Kanske för att det trots allt är så uppfriskande med någon som inte hycklar om det. Jag vet inte. Men jag minns det som viktigt.



Jag minns honom som viktig.
För det är han.
Viktig som fan


Min vän Erik.


du.....

Jag ser allt som jag har saknat
i dig
Jag vill somna jag vill vakna
med dig
I samma sekund som du stod där
så föll allting på sin rätta plats
Jag och du
Ett helt nytt liv
Jag har aldrig känt denna trygghet nån annanstans
Här och nu
Finns bara du
Det är min tur nu

Det är så mycket som jag har sparat
för dig
Tänk alla år som jag har väntat
på dig
En sökande tid
Är till ända
För jag har funnit mig själv i dig
Som nån som vunnit ett krig
Mot sin feghet
Som det tagit ett liv för att komma hit
Som inombords
har börjat att tro
att det är min tur nu

Min tur nu
Låt mig få komma långt in i din rymd
Låt mig få slukas av livet
Låt mig vagga dig till sömns


Kom lägg ned dig ned
här bredvid
För det är en lycklig som du ser
som inombords
har börjat att tro
att det är min tur nu


bobble bobble

blev bubbel och bastu hos andreas igår.
fortsatte en stund hemma hos honom efteråt innan jag och snoddas bestämde oss för att gå hem när de andra gick på krogen.
drog igång en film och tittade inte på den innan vi gick och la oss.

hade faktiskt en helt okej kväll.

och inatt är det dags att börja jobba igen. suck.

jag vet

att jag gjort en mängd misstag

men alla misstag jag har gjort

har lett mig till dig

mer skryt

min kille är fan världens bästa.

Idag slutade jag jobba vid strax efter 7 (imorse that is). älsklingspojken hade ställt inte mindre än tre alarm för att komma hit och hålla mig sällskap vid frukost och sömn. Klockan är strax över 20 och han åkte nyss hem. Vi gick upp för en halvtimme sedan.

Han är det finaste jag vet.

och som jag älskar honom.

finaste

Igår rasade min dator. Tjoff så hängde sig skiten och gick inte att starta om. Kul.
Nu råkar jag vara nära bekant med en it-tekniker och alla vet ju att när datorn rasar är det den lokale it-teknikern man ska ringa, så jag gjorde det och han kom ju naturligtvis på studs och bara fixade skiten. Nu var det ju inte speciellt svårt eftersom det bara var att peta i en kabel egentligen, men ändå. (jag skulle vilja säga att jag petat ur den själv bara för att få lura dit honom men så var det faktiskt inte.....) Som en bonus fick jag nytt operativsystem och nu funkar riktiga msn messenger och jag slipper låtsas-msn!!! cred till den lokale it-teknikern!



***VARNING!!! Här kommer det snart en massa slisk, vill du fortsätta vara bitter och gnällig,läs ej. ***




Jag fattar inte vad han gör med mig. Bara genom att stanna upp och se på mig får han det sista av mina murar att falla (och det är välbyggda murar, ingen har tagit sig igenom på flera år)
Hans famn är som gjord för att krypa upp och somna i och dessutom den bästa jag någonsin legat i, hans läppar passar perfekt mot mina och jag älskar det.

Jag älskar honom.

Bara en sån sak som att ett missförstånd kan bli till världens bästa natt och nu sitter han sömnvinglig på jobbet bara för min skull.

Två själar och en tanke är nog bara förnamnet, och nu har jag tappat räkningen på alla gånger vi sagt samma sak, avslutat varandras meningar eller funderar på samma saker.

Du är min vackraste ängel och min perfekta hälft, du är min förlorade pusselbit, min pingvin eller min lobster, om man så vill. 

Det vi har är inte ens perfektion, det kan inte ens vara tillräckligt att säga att du kompletterar mig. Det skulle aldrig vara nog för det du gör. När jag är med dig är jag starkare, snabbare, bättre, roligare och vackrare än någonsin innan. När jag är med dig är jag allt det som jag trodde att jag inte kunde vara. Nej älskling, du kompletterar mig inte någonstans, vi är alldeles för lika för det.



Du gör mig hel........ 


*****************Nu är slisket klart**********************


Idag verkar det vara regn, och jag som tänkt mig en långpromenad med de små. Synd, då får jag helt enkelt hålla mig inne med min ps3a. ;)

så exploderar världen....

....som den alltid gör.....

efter en minst sagt kaotisk vecka så packade vi in vårat lilla universum på turné. Silverpilen tog oss till Stockholm med hotellövernattning och ett varv på stan. Min bättre hälft hittade en ny favoritaffär och jag fick mat och vin.

Blev tidig nattning för oss efter en gemensam dusch - vi är ju miljökämpar after all. Meningen var att vi skulel glida ner till hotellbaren och se vad som erbjöds, älskling var sugen på öl, men jag fick somna i hans famn istället och andas in hans doft (den bästa som finns). Vaknade med hans andetag mot min nacke, pallrade oss ur sängen och ned till hotellfrukost. Upp till rummet igen och blev kvar tills vi vänligt blev ombedda att checka ut :P.

En sväng förbi Nyköping och ett snabbt klick på en dator senare var vi återigen påväg, söderut denna gången. Vinglade omkring en stund innan vi hittade ett hotellrum, checkade in, möblerade om rummet (hur tänker man när man ger ett rum med två sängar till ett uppenbarligen nyförälskat par?) snyggade till oss och gick ner på stan för att käka. Fick mat och öl och hade en allmänt bra kväll innan vi knallade tillbaka till hotellet och......sov.....

Vaknade utvilad men törstig i hans famn igen, hotellfrukost och älsklingen var på kändisjakt =). Tog ett varv på stan även här innan vi satte oss i bilen och åkte hem. Hämtade mina små som varit hos mamma på landet och handlade lite mat. Hem och käkade och...... kollade på film innan finaste skulle iväg på träning. Jag åkte hem till mina troll som inte brydde sig nämnvärt om att jag kom hem. Har fixat lite hemma och byggt en sak men mest har jag suttit här och skrutit om min fina kille.

Han som rör om alla mina värderingar, han som får mig att känna saker jag bara läst om.

Baby....

När jag är i din famn har jag allt....

Jag har ju dig.

framtiden

Det tog lång tid att förstå
allt du ger till mig
Det tog lång tid att besegra
min grå misstänksamhet
Så lång tid att ta till mig
alla äkta ideal
Det tog lång tid att förmå mig
att öppna upp mitt skal
Det är ingen lätt uppgift du har tagit på dig. 
Många år av vänskap kanske inte var just det.
Och jag minns att jag har tvekat flertalet gånger.
Inte bara för att jag varit så fruktansvärt rädd för att förlora dig
(men mest därför),
utan av andra triviala anledningar.
Ditt förflutna, mitt förflutna.
Och kanske är det inte optimalt det här.
Säger mitt rationella jag.
"men har du sett dem tillsammans?"
skriker mitt huvud.
Och jag vet att jag inte skulle kunna överleva med
vetskapen om att aldrig mer
få snudda vid dina läppar med mina,
aldrig mer få kura ihop mig i din famn.
Jag vet ju att jag inte kan överleva utan
dina hjärtslag mot min rygg,
utan att få dra in din doft djupt ned i mina lungor.
Det skulle aldrig gå.
Plötsligt är allting så självklart, 
varför har jag tvekat så länge?
Plötsligt lättar all dimma och alla
tvivel faller omkring mig.
Varför har du inte sagt något?
Varför har jag inte förstått det som alla
andra omkring oss har förstått så länge?
Jag faller ner på knä
och ber en stilla bön
Ber om att din kärlek
ska få leva
och aldrig nånsin dö
faller ner på knä
Det har gått så många år nu. Hur många år har det gått? 
Vet vi egentligen? har vi räknat? Spelar det någon roll?
Kommer det någonsin att göra någon skillnad? 
Det enda jag bryr mig om är att min hand är i din
och att dina andetag är i min nacke.
Det är det enda som spelar roll.
Alls.
Det tog lång tid att förstå
allt du visar mig
det tog tid att våga lämna
min trygga ensamhet
Så lång tid att ta till mig
kraven från en vän
det tog tid för mig att inse
att du och jag är en
Och förlåt för min dumhet, 
jag är alltid så sen att förstå.
Kanske hade det varit enklare om inte
allt fallit sönder för oss gång på gång,
om det inte varit som det alltid varit.
Om det inte gjort så ont att förlora
dig gång på gång på gång.
Det var inte värt risken. det gjorde för ont,
kan du förstå det?
Jag faller ner på knä
och ber en stilla bön
Ber om att din kärlek
ska få leva
och aldrig nånsin dö
faller ner på knä
Faller för mig själv
faller ner på knä
ingen får se på
faller ner på knä
Ber om att den styrka du planterat
ska vara i tusen år
Och det skrämmer mig inte ens längre. 
Inte ens att behöva ge upp den trygga borg
som är mitt hem skrämmer mig.
Framtiden har alltid skrämt slag på mig,
att behöva flytta från min ensamhet,
att behöva lämna mitt
utanförskap.
Att behöva lita på någon,
att inte kunna fly.
Jag vill inte ens fly.
Jag vill bara drunkna i dig.
Gång på gång på gång.
Faller ner på knä
faller ner på knä
Jag faller ner på knä
och ber en stilla bön
Ber om att din kärlek
ska få leva
och aldrig nånsin dö
faller ner på knä
Så när du föreslår saker 
så är jag inte rädd längre.
Jag räknar inte dagarna innan som mina sista i frihet.
Jag räknar ned dem tills jag äntligen får vara med dig. På riktigt.
Faller för mig själv
faller ner på knä
ingen får se på
faller ner på knä
Ber om att den styrka du planterat
ska vara i tusen år
Faller ner på knä

Jag älskar dig. Varför har du inte sagt det?

det kommer aldrig....

....plana ut......


Finaste underbaraste du.

4 you

My hands are searching for you
My arms are outstretched towards you
I feel you on my fingertips
My tongue dances behind my lips for you

This fire rising through my being
Burning, I'm not used to seeing you

I'm alive, I'm alive

I can feel you all around me
Thickening the air I'm breathing
Holding on to what I'm feeling
Savoring this heart that's healing

My hands float up above me
And you whisper you love me
And I begin to fade
Into our secret place

The music makes me sway
The angels singing say we are alone with you
I am alone and they are too with you

I'm alive, I'm alive

I can feel you all around me
Thickening the air I'm breathing
Holding on to what I'm feeling
Savoring this heart that's healing

And so I cry
The light is white
And I see you

I'm alive, I'm alive, I'm alive

I can feel you all around me
Thickening the air I'm breathing
Holding on to what I'm feeling
Savoring this heart that's healing

Take my hand
I give it to you
Now you own me, all I am
You said you would never leave me
I believe you
I believe...

I can feel you all around me
Thickening the air I'm breathing
Holding on to what I'm feeling
Savoring this heart that's healed

learning how to fall

I was walking on a wire
Looking down, there was no net
Now, I'm standing at your door
Me and my last cigarette

Yeah we've been through this before
Too late to cover up my tracks
Damn the fool who begs for more
I'll take my past and paint it black

Now this circus has left town
This clown has got to get his feet back on the ground

I'm learning how to fall
Learning how to take a hit
Had to walk before I crawled
It was winner take it all
Now I'm learning how to fall
Yeah, I got the hang of it

I was standing in the light
There were faces all around
I put my gloves up for a fight
One sucker punch and I was down

I'm learning how to fall
Learning how to take a hit
Had to walk before I crawled
It was winner take it all
Now I'm learning how to fall
Yeah, I got the hang of it

I was flying through the clouds
Pucker up, it's time to kiss the ground

I'm learning how to fall
Learning how to take a hit
Had to walk before I crawled
It was winner take it all
Now I'm learning how to fall
Yeah, I got the hang of it

fan

All this time
All this time with you
Really loved me
Despite my faults and you knew

And you're not coming back
I got a reason to cry

The bottle's empty
The bottle's empty and cold
Just like I've been
Since I heard that you died alone
Finally home now
And I try to accept that you're gone
Wish I could have
Been there for you all along

With your back against the ground

All I want
All I need
Is to make you breathe
All that I want
All that I need
Is to make you breathe

Yeah you failed somehow
But I know that you tried

And you're not coming back
I got a reason to cry

All this time
All this time with you
Really loved me
Despite my faults, you knew

With your back against the ground

All I want
All I need
Is to make you breathe
All that I want
All that I need
Is to make you breathe, yeah

It's all that I want
It's all that I need
Please begin to breathe
All I want
All I need
Yeah yeah



Det är inte som du tror.........

Det är inte som du tror

vågat

For some time now I've been wandering
In despair trying to figure it out
Need to know how real it gets, trembling
Another mistake is done, it could be my fault
Sense the pleasure while I caused
Too much pain
Eager to get to do it again and again

Just in time to capture sunrise
One reflection into greeneyes
His will struggle 'til it'll bloom
And hers just wants to go home
Neither of us will ever be alone


it's been awhile

Det var ett tag sedan jag uppdaterade här. Det har hänt en hel del. Mycket av det försöker jag glömma, mest för att det skulle vara alldeles för smärtsamt att skriva ner det.

Anyway, igår kom bästa Jennie hem till Nicopia och det firades med mat på OT, öl på OT och öl på Rocken. Det firades också med Tequila på Rocken. Var en skön kväll och det var skönt att få ventilera med någons om inte är mitt upp i allting som alla andra tror sig vara. Jag blev full (otippat). Blev en väldigt väldigt sen natt (inte spriten eller Jennies fel dock), vilket inte var alltför smart med tanke på dagens äventyr i Sthlm.

Utan att säga för mycket så fick jag århundradets kärleksförklaring idag och jag är fortfarande speachless. Och det ska mycket till för att få tyst på mig.

crap

I don't deserve all the love that you're giving to me


det berömda hörnet

Hur jag än gör så kan jag inte räcka till. Jag når inte runt, jag tar mig inte ut. Jag klarar inte av att stå kvar och jag har inte kraft eller mod nog att gå.

Jag har inte styrka nog att slåss mot någon annans demoner, jag har fullt upp med att hålla mina egna på en armlängds avstånd. Jag har inte mod nog att stå och se på. Ingen annan skulle in i mitt kaos, ingen annan skulle få se mig svag, ingen skulle få se mig falla. Ingen alls. Aldrig. Min ångest var min och den skulle aldrig mer drabba någon annan. Det var tillräckligt att veta att jag inte var tillräckligt stark för att orka stå upprätt.

Jag kan bara se hur allt faller omkring mig. Förr eller senare faller allt.

Jag vet inte vad som kommer att hända eller hur det kommer att bli. Jag har ingen aning om hur länge jag kommer att få vara kvar. Och mina fingertoppar rivs blodiga mot tegelväggen, det kliar i varenda ärr, huden svider och hjärtat skaver i bröstet. Jag bultar på dörren av min egenuppbyggda mur, men kommer inte ut. Jag sliter i rustningen jag bär, slår på metallen jag själv valt att ta på mig, men får den inte att smälta.

Och så kom du. Så kom du och smekte varsamt av mig alla sköldar och jag stod darrande, skräckslagen och blottade all ångest och all rädsla. Så kom du och jag fräste och klöste för att du kom alldeles för nära inpå. Så kom du och smekte mina taggar mjuka och skalade av mig sönderfrätt sotig hud. Så kom du och fick mig att stanna upp så pass länge att jag vågade fälla in klorna. Jag bad dig gå, förstås. Jag spottade och skrek, jag slet vingarna från din rygg för att se om de var på riktigt. Och du stod kvar, blodig och trasig och såg på mig med bevekande blick. Så kom du och öppnade en dörr som varit låst och igenrostad i alldeles för många år. Så kom du och värmde min rustning tills den gled av mig. Och så kom du och öppnade en famn tillräckligt trygg för att våga vara kvar i. Så kom du och strök mig varsamt över ryggen och fick mig att fälla taggarna. Så kom du och erbjöd en famn varm nog att tina upp i, xylocain för mitt värkande skavande hjärta och bricanyl för två trasiga sotiga lungor. Så kom du och lät mig vara tillräckligt trygg för att våga somna en stund på ditt bröst.

Jag har kommit hem nu....




hel.....ve......te....

så exploderar världen......

...som den alltid gör.....


äventyr

Blev ett inte jätteotippat äventyr idag. Började med att hämta två kattskallar för leverans till Hökarängen, fortsatte längs en miljard småvägar tills vi hittade motorvägen och drog mot Stockholm. Lämnade kattskallar och sen mot söder. Mission accomplished, nu mat och en promenad på stan. Solen i ansiktet, en hand i min och jag njuter. Pratar och skrattar och jag kommer på mig själv med att tänka "är det såhär det ska kännas?".

En vacker dag.

vuxenhelg.

Har haft en av de bättre helgerna i mitt liv. Både fredag och lördag är minnesvärda dagar, på helt olika sätt. Let's leave it at that....

everyone but me

You took the path of least resistance and I've gone from bad to worse.
They say that one man's blessing is another one's curse.

The sun shines softly on the ruins as I try to find my way.
You knew exactly what you were doin', but left me shattered anyway.

It just kills me to see you runnin' to the comfort of strangers.
Everyone saw it comin'.  Everyone but me.
Funny how time keeps on runnin' like a river of changes
and it's left me with nothin', but the comfort of strangers.

I remember when I was helpless and I needed you the most.
You left me so defenseless and vanished like a ghost.

We live without answers forever and it's really not enough.
There's all the reasons we're not together, but what does that say about us?
And like the child inside I can't help but cry and
I won't let you deny me now.


Tidigare inlägg
RSS 2.0