....

Planera aldrig något

Se aldrig fram emot något

Du blir bara besviken

oh my god jag är så jävla snygg och smal

Jag har torskat på en fjortisblogg. Igen. Jag tänker inte ge er länken. Jag skäms för mycket.

varje gång jag torskar på fjortisbloggar (det här är tyvärr inte första gången nej) så blir jag så fascinerad över hur exakt alla snorubgar ser exakt likadana ut. Vem lär dom att sminka sig? Vem lär dom att fixa håret (ja jag har sett videon som florerar på facebook, tack så mycket) och framför allt, vem trycker i dom all den här dyngan coh vem fan får dom att tro att bara för att de flashar tuttarna i tid och otid på nätet så är de kända?

och min stora fråga är då naturligtvis; är det möjligt för dem att gå och tugga tuggummi samtidigt? Hell, är det möjligt för dem att tugga tuggummi och ANDAS samtidigt??

en annan sak som alltid slår mig mitt i deras tuggummituggande är inte förfasandet om hur det ska gå för deras framtid när deras framtida chef har googlat och funnit en blogg med fyllehistorier/nakenshots och allmänt dravel? Nu kunde jag väl bry mig mindre med tanke på innehållet på den här sidan....

Men varför framhåller de sig själva som så jävla unika och så jävla smala och unika när strl 34 och 36 alltid är slut på klädhängarna i ungefär alla affärer? (hur jag vet det? fundera på det en stund)

tackarrrrrrrrrrr!

känns kul. tack.

ensammast i världen

det vet man att man är när ingen är online varken på msn eller facebookchatten.

då kan man lika gärna gå och lägga sig igen.

långhelg....

jobbade torsdag natt och kunde ju som vanligt inte somna på fredag morgon. tröttsamt.
blev hursomhelst öl i fredags kväll och jag och Johan var ute en sväng på krogen. eller ptja.... insåg varför vi inte går ut på fredagar längre. Knattedisco både på birgers och tellus. rätt bortkastat men det var hursomhelst kul att få komma ut och titta på folk.

Lördagen blev ju som den blev. Fullt fylleslag med mina favoritkillar. Erik tog med sig Jäger och där nånstans blev det ju kört. Hade fått en headsup på att det var krogrunda på gång och ville inte ha samma diskussion som jag haft ungefär fyratusen gånger tidigare, speciellt inte på fyllan. Blev hemmafest med killarna som sagt och det var nog lika bra det. Fulla som ägg blev vi alla tre och jag mådde apa hela söndagen, men slapp åtminstone hög volym och bensindoft. önskar bara att en del saker var på annat sätt......

blev hursomhelst kramas en stund och så tacos på söndagen, mycket välbehövligt för någon som var bakfull som aldrig förr. Somnade i Johans knä vid halvsextiden på kvällen och sov mer eller mindre konstant till 7 på morgonen då jag blev hemskjutsad.

nu är jag precis hemkommen från lunch, ska föröska väcka mina trötta hundar och ta ut dem innan jag sover en stund igen. Inatt är det ju jobb igen.... suck.

nyvaken

precis vaknat och klivit ur sängen. önskar jag slapp

önskar också att jag sluppit jobba på nätterna så jag kunde vara vaken och slippa sova bort hela dagarna, men vad gör man......

eller jo, man sladdar in på ams.se och konstaterar att man inte är raketforskare. idag heller. yay


"han är en player"




alltså seriöst, vem fan använder uttrycket player om man gått ut högstadiet?

och vad betyder det? jag har aldrig riktigt förstått. betyder det att man leker med folks känslor kanske? att man utlovar saker som inte kommer att hända? att man velar fram och tillbaka? att man lämnar horder med krossade hjärtan efter sig?

alltså snälla kan nån förklara vad det betyder för jag tror att jag har blivit lurad satan härborta?











eller så är det inte jag som är körd.

det kan ju vara så att det är jag som kör.

vroom


skitkropp

ont i magen

ont i ryggen

ont i axlarna

trött på en kropp som kräver saker jag inte har hemma (och inte orkar köpa)

brösten tunga och ömma

hängig och trött

irriterad och less

knät trasigt. igen

man kan ju tycka att med ett sånt urkasst psyke så borde kroppen åtminstone funka hjälpligt.

nähädå


tröttsamt

just nu kan jag nog inte ens sätta ord på gårdagen, så sjukt ledsen, besviken och upprörd. Lite av allt jag känner i alla fall. resten av alla känslor finns det nog inte ord på. Inte idag i alla fall.

Just nu vill jag nog inte ha med någon alls att göra över huvud taget, det har snurrat lite väl fort och jag vet inte ens vart jag är någonstans. Det här är inte kul, och det värsta är att på nåt sätt måste jag acceptera att det när som helst kan hända igen.

nog nu.


lite för mycket action....

.....för en tisdagkväll.

Var på rockbaren igår och tog ett par öl med kompisarna. plötsligt säger nån att det ligger en medvetslös man och blöder på andra sidan gatan. Jag och Jonas rusade ut till honom och la honom i framstupa sidoläge och började prata med honom. I början var han helt väck, men efter 10-15 minuter började han klarna till, dock hade han ingen aning om vad som hänt och frågade oss flera gånger om vi sett nåt eller visste vad som hänt.

någon som hade sett händelsen sprang efter killen som slagit och ahn kom tillbaka efter ett atg coh satt och pratade med oss. När vi frågade vad fan det var för fel på honom som slår en oskyldig man på det sättet sa han bara att han gjort det "av en anledning" men vad det var för anledning kunde han inte svara på. Sen knallade han iväg mot stadshuset.

Vi satt hursomhelst kvar med den blödande mannen tills ambulansen kom och pratade lite med förarna. Tydligen skulle det komma en patrull och förhöra oss sen. och vi väntade och väntade

Jonas ringde polisen till slut och de dök upp strax efter 23, dvs en timme efter misshandeln. Vi fick lämna uppgifter och berätta vad vi visste, vilket inte var så mycket eftersom ingen av oss sett misshandeln, utan bara varit först på plats så att säga.
De hade tydlígen gripit en kille nere på stan och verkade helt säkra på att det var rätt person, redan innan vi ens sagt nåt.

återstår att se om vi blir kallade till något mer förhör.

en sak bara

Innan jag påbörjar det här inlägget tänker jag förvarna; I'm in a mood.

Eller nä, jag tänker inte ens skriva nåt om konsten att kasta bergskedjor i glashus, bara konstatera; och det är mycket gnäll också.

käften!

Igår åkte jag till jobbet, som avtalat vid 10. Blev hemskickad en timme (och ungefär trehundra ziljoner flaskor (=inventering) senare) med önskemålet att återkomma till nattpasset och inte mig emot. Sov bort typ hela dagen och återvände till jobbet vid 22.30, faktiskt något piggare. Natten avlöpte som den skulle, hem kom jag och så direkt till tandläkaren. Två hål borrade (tack för det Folktandvården Ekensberg *morr*) och ujag kom hem en tand och 5000 spänn fattigare. Vet ju vad jag kommer sakna mest av de två.....

NU ska jag vänta tills bedövningen har släppt, försjunka i lite egna funderingar (kaos, någon?) innan det är läggdags. Förhoppningsvis klarar jag av att sova idag igen. Men det smakar fan blod i munnen.

För övrigt är jag läskigt fascinerad över hur tandläkare kan vara så olika. Han jag går hos nu (tack för det förresten, du vet vem du är) är typ den enda tandläkare som inte petat mig hejvilt i munnen under mina högljudda protester samtidigt som han frågat "gör det här ont?" ja vadfan tror du när jag skriker och gråter? eller påpekat alla brister på mina gaddar. Tvärtom så var ingreppet idag det enda som han tyckte behövdes (inte för att det var så "bara", men ändå) och jag slapp veta några detaljer. Precis som det ska vara. Nästan så det överdrevs åt andra hållet istället. Han visste ju att jag är tandläkarrädd, men ändå.

Har spottat ut den första blodgenomdränkta kompressen och försöker undvika att bita mig för mycket i kinden - rätt lätt när man har en kompress att suga tag i visserligen - innan bedövningen släpper. Det här kan bli spännande.

reflektioner

Ibland känns det som att jag är osynlig.  Det har gått så pass långt att jag börjar fundera på vad jag ska använda min superkraft till - att bekämpa brott eller att smyga runt i herrarnas omklädningsrum?

Eller osynlig kanske är fel ordval - oviktig kanske är bättre? Det är som om det inte ens är värt att lägga energi på ens för att försöka förklara sig. Kanske är det jag som gjort fel någonstans, jag vet inte. Kanske är jag för van vid att hålla mig undan för att orka lägga mig i. Orkar inte bråka mer nu, det får vara bra så.

Nu har jag gnällt klart.

Idag var jag på stan med värsta grymma tjejen. Vi var inte ironiska en enda gång och som belöning för det fick vi ett antal tusenlappar var. Tack för det. Nu kan jag köpa knark.

Apropå ironi så har jag ju börjat jobba igen. Bara det är ju ganska ironiskt. Anyway. Igår ringde E och ville ge mig pengar och det gör ju absolut ingenting när det går till på det sättet. Vidar fanns en förfrågan om vad jag hade tänkt ha för mig i helgen. "Jobba" svarade jag och fick dra en lång utläggning om det. Hursomhelst, anledningen till att hon undrade var för att de behövde hjälp med hästen. Det vanliga skräpet plus se till så det fanns käk åt ponnyuschlingen samt rida. "Du får ju givetvis betalt" sa hon sen. jaha, tack så mycket, tack tack! "Sen tänkte jag kolla om du kunde ta henne en vecka i september också? Du får ju givetvis (bra) betalt för det". Säger man nej? Nej det gör man inte. Man säger ja. Äntligen lite medvind i mitt liv.

Nu har jag fyra nattpass att jobba den här veckan, så jag ska sysselsätta mig inatt med att försöka leta reda på den här lägenheten som jag vet ligger gömd nånstans under all bråte. Jagvet att jag har sett den. Nånstans.



kvaddad

nej nej nej nej

skit.



Livet suger


big time


kom änglar

Den elektriska ängeln Skade
hade vingar som aldrig bar
När dom andra flög, för man ska det
satt Skade på molnet kvar

Han var kär i Tale, den fagra
men det blev en kortvarig glöd
För människor är ju så svaga
en smekning, och Tale var död

Och Skade började gråta
och nynna en sorglig sång
Med ögonen svullna och våta
såg han solen en sista gång

Och nu vill jag dö, sa Skade
och stack sina ögon med kniv
Men fastän dom inte vill det
Har änglarna evigt liv....


Stefan.....

....min husgud....

jag vet att jag försakar dig emellanåt, att jag glömmer dig, att jag döljer skivorna i min bil och spåren i min dator....

men hur skulle jag överlevt....

"when I tried to reach him
my hands were tied
and all because of my foolish pride
we could fake our love
and close our eyes
and hide ourselves
behind a broken smile"


som jag älskar dig....


ett uppbrott.....

Ingenting är som förut. Igår kväll blev det ännu tydligare.

Det är nya vindar som fläktar och ingen välkomnar det mer än jag.

Det är dags att börja gå.

osäkerhet....

Kan man bygga ett förhållande på en halv sanning?

Så länge vi befinner oss i vår lilla bubbla av drömmar och förväntan känns allt bra, men sedan vet jag att det trots allt väntar en verklighet med jobbiga måsten och ansvar där ute och ibland befinner sig verkligheten i rummet jämte.
Och det stör mig att det alltid brister på min egen tilltro till mig själv. Att det alltid är jag som snubblar på vad som kunnat vara mållinjen, men jag vet ju så väl att det bara är en startsträcka, om ens det.
Kan jag göra det här? Klarar jag det?

Och det värsta är att jag redan vet svaret;

Ja.

Men inte speciellt bra.

här får man veta sanningar.....

Jag har inget mer med dig att göra så jag behöver inte hålla käften längre. Jag kommer aldrig mer att behöva se dig så kan behöver inte spela teater längre. Nu kan jag berätta hur avskyvärd du är.

Jag vet mycket väl att det var slut mellan honom och mig vid tillfället, men det är fortfarande ingen som helst ursäkt som rättfärdigar det du gjorde. Och jag vet att du är rätt tragisk och misslyckad som människa men still......  Jag tycker bara att det är synd att han inte slog till dig där och då, för det är du fan förtjänt av efter allt du har gjort genom åren.

Kan bara säga att nästa gång du beter dig som du brukar göra så kommer jag inte hålla käften. Och om du så mycket som petar på honom igen så kommer du att få ångra dig. I resten av ditt liv.

Tidigare inlägg
RSS 2.0