Frid

Jag har ju blivit utfyllnad i en kurs. Jag och Phoenix alltså. Så en gång i veckan försöker vi ta oss till Runtuna och träna, hittills har vi faktiskt klarat alla tillfällena. det är ju lite halvsvårt att veta med tanke på att jag har ett så konstigt jobb.

det är konstigt hur man kan komma dit och det värker i hela kroppen av återhållen energi (har ju inte fått arbeta på ett tag) och hemma hade jag säkert klättrat på väggarna, men så tränar man hund (och nu är det till och med roligt igen, för nu börjar vi hitta varandra, jag och den store vita) och allt liksom börjar lägga sig.

Igår var en sån där dag då jag var där. Först ett par timmars hundträning, följt av en ganska lång stunds pratande och kedjerökande, en promenad och lite annat.

så kommer man hem och är minst två decimeter längre. Det går åt ibland.

tack!

hej alla! till att börja med vill jag, Johan, Sigge och Phoenix (och framför allt Jack) tacka för alla sms, telfonsamtal,  msnmeddelanden och fb-tankar!

Jack blev allvarligt biten i hakan och mungipan och blev rejält medtagen på en gång. Vi var hos veterinär knappt 20minuter efter bettet och fick kortisonspruta på en gång.

Kom hem och bäddade ner Jack med filtar, han mådde skapligt men var omtöcknad och väldigt trött och öm (Han fullkomligt SKREK när jag tog av honom fästinghalsbandet).

När hundarna fick kvällsmat vid 18.30-tiden reagerade inte Jack ens. I vanliga fall påpekar han en halvtimme innan matdags att han minsann är hungrig. Nu rörde han sig inte ens.

Strax innan 22 började Jack rossla och dregla igen och vi började ringa runt till djursjukhusen. Fick även tag på Djurens sjukvårdsrådgivning som rådde oss att åka in med honom. Efter att ha pratat med Strömsholm ordnade Johan barnvakt och jag fick älskade Lisen att komma över och ta hand om Phoenix (tack snälla älskade vän!).

Jack var uppe och gick när jag lämnat Ph och kom in igen, men ville varken äta eller dricka.

Vi kastade oss in i bilen och var på Strömsholm strax innan midnatt.
I väntrummet morrade han lite svagt åt en schäfertik men brydde sig inte om nytt folk eller att det klampade runt människor och tittade på honom eller pratade med hans matte och husse.

Vi fick komma in ganska fort, där togs blodprov och han fick smärtstillande och dropp. (var jättesnygg med plåster på båda frambenen). Han brydde sig inte ett dugg om att veterinären tog tag i honom och la honom på sidan eller klämde och kände och lyssnade på hjärtat.

Hjärtlyssningen visade på en oregelbundenhet på hjärtslagen och de tog EKG på Jack som fick ligga still på sidan med fyra klämmor, en på varje ben.
EKG:et visade tyvärr en kraftig arytmi och nu hade vi två val.

Antingen lägga in Jack med dropp och att det skulle försöka vända arytmin. Han skulle då också få en ampull antiserum. Det är väldigt kostsamt, påpekade veterinären flera gånger, det är inte relevant över huvud taget.
Att vända en arytmi är väldigt kritiskt och det finns inga som helst garantier.

Det andra valet skulle vara att låta honom gå.

Det är det absolut svåraste val jag någonsin gjort i hela mitt liv, och samtidigt det allra enklaste. Hur skulle jag kunna valt på något annat sätt?
Det vore inte rättvist mot Jack att lämna honom där alls. Vore inte rättvist att riskera att han skulle vara förpassad till lugna koppelpromenader i resten av sitt liv eller att han skulle få ont och må dåligt av sin arytmi senare hemma. En pigg levnadsglad hund som inte alls var medveten om sin ålder (han skulle fylla åtta år i juni) som älskar att springa och att apportera i full fart.

Jag har lovat Jack att han aldrig mer ska behöva vara rädd, att han aldrig mer ska behöva ha ont och att jag skulle vara med honom till slutet. Ett löfte är ett löfte, även till en hund. Att då utsätta honom för en behandling som inte är någon garanti för att han ska bli bra när han så tydligt visat att han inte vill vara med skulle inte vara rättvist.

Jack somnade in i mitt knä 03.30 natten till måndag, tillsammans med Johan som han älskade och litade på. Det var ett fint avslut, även om det kanske inte var så jag hade tänkt mig omständigheterna till det, så är jag glad och tacksam över att jag kunde ge honom den möjligheten.

Igen, tack alla för värmande tankar, sms och meddelanden. Har följt vänners statusuppdateringar och facebook och blir varm i hjärtat av hur mycket Jack har påverkat även er andra.

Humla, Johan, Phoenix och Sigge (och Jack, always by my side)


otäckt!

är strålande sol idag så vi packade in hundarna i bilen och möttes upp vid hundängen på brandholmen.
Hann gå ett eller två varv då vi plötsligt hör Phoenix (för mig) välkända lekskall inne i en av dungarna.
Eftersom han inte ger sig går vi för att kolla vad det är han hittat. sist han lät å hade han hittat en harunge, så jag antog att det var nåt djur han försökte få igång.

....och det var det ju. Ser att nåt rör sig framför honom och precis när det kopplar vad det är har Phoenix plockat in den i munnen och börjat skaka runt. OOOOOOOOOOOOORRRRRRRRRM skriker jag till Johan och försöker få in mina hundar. Kopplar Sigge som höll sig hos oss och Johan försaöker få hundarna att släppa ormen. Får undan Phoenix som kommer till mig och jag som vid det här laget är hysterisk skriker att han är blodig och Johan svarar att "men det är ju ormens blod!"

Då kommer Jack. Jag hinner få på honom kopplet och gå tre steg då jag inser att något är väldigt fel.

Johan har gått bort och kollat vad det är för orm (han är galen) och påstår att det är en stor snok och att jag inte behöver oroa mig. Jag tittar på Jack och ser att han blöder på hakan. Jack går tre steg till och jag får min oro bekräftad. Något är väldigt fel. Vi tar oss bort till bilarna och nu vägrar Jack röra sig. Kastar in hundarna i bilarna och börjar ringa veterinärer. Jag tittar på Jack som börjat bli rejält medtagen och dessutom svullnat på hakan och mungipan.

Får tag på en veterinär och kastar oss i respektive bil och drar dit. Jack är nu svullen och dreglar. Han orkar morra lite åt vet. när han tittar på honom men mer är det inte. Var beredd på brottningsmatch för att kunna ge Jack sprutan men han var så pass medtagen att han bara stod still och tittade på mig.

Vi har fått recept på kortisontabletter och ska hålla oss i stillhet kommande veckan (ut och kissa-sen in igen, typ - kul på en hund som är van vid att springa, leka och träna och hålla igång ett antak dagar i veckan, fan!) och jag har kontaterat att det var väl sista vändan på brandholmen den här säsongen.

Johan var fantastisk!! Jag var hysterisk och skrek rakt ut (jag är ju så sjukt ormrädd och där står min bäbisar och leker med vad somför mig är DÖDEN!!) Han kastade Sigges koppel på mig och beordrade mig att koppla hunden medan han for efter mina två och fick ut dom till mig så jag kunde koppla dom.
Sedan fick han tag på veterinär (två stycken faktiskt, vi tog den som var närmast) och följde med mig dit.

Nu har jag burit min trötta medtagna hund upp för trappen och hem och han ligger under mitt skrivbord och låter som han snarkar för varje andetag eftersom han är så svullen.

Idag får han äta vad han vill (om han vill) och han får sova i min säng nära nära mig. Dessutom tror jag vi gjort oss förtjänta av varsin glass.


träning

skulle städat rensat och slängt hemma idag. hittade en ursäkt för att slippa och drog till BK för att träna hund istället. Lånade med mig maskoten också. Sigge har lufsat runt och fnyst, Jack har ätit godis från främmande män och gått iväg på så svängar med desamma (=världens stoltaste matte - är så jävla skönt att se att det faktiskt går framåt) och på jag lånade ut Phoenix till Karin en sväng(fan, äre där min hund????) och fick helt plötsligt klarhet i vart problemet ligger, så nu vet jag hur vi ska träna det. Tack för det!

Var där vid halv tre och kom hem nu vid sju, orkar inte räkna hur länge vi var där totalt men säg tre timmar effektiv träning i alla fall, kan alltså med gott samvete kalla mig hundägare ikväll.

I skrivande stund har jag tre trötta hundar hemma och inte ett morr (kan bero på att alla är så dödströtta att de gick raka vägen och la sig direkt.)

Ny match på fredag och nu känns det till och med roligt igen!

framsteg!

I onsdags tog vi med hundarna till Brandholmen. Väl där träffade vi på Helena och hennes whippetar. Otto och Sigge fann varandra direkt, ÄNTLIGEN hittade han nån att brottas med. Sen fortsatte det med idel kapplöpning och hör och häpna, pinnkastning!

Till och med Jack, aka Lord Surmupp hakade på och lekte lite och inte ett enda morrande eller sur min från nån av hundarna, härligt!

Idag blev det en repris, fast då var det bara vi fem. Jack gjorde lite lekinviter åt Sigge mellan kapplöpningarna och pinnhämtningen. Så skönt att kunna sitta i solen och titta på tre glada och avslappnade hundar som leker, tuggar pinnar eller rullar sig. Inte ett morrande eller spänt ögonblick! Så skönt att de sköter sig själva och man slipper vara med och vakta och skälla på dom hela tiden. Det är ju så det ska vara, jag kan kasta en pinne åt en hund och sen är det en helt annan hund som tar den utan att det blir bråk. och Johan kan busa med en hund utan att nån måste komma dit och leka polis (och med "nån" i båda de här fallen menar jag Jack)

Hann en och en halv timme i solen och nu sover hundarna som spädgrisar och jag är inte tokstöddig heller om jag ska vara helt ärlig.

ikväll blir det öl och --------!!!


det ljuset, det ljuser

...som man säger på fyllan....

Undrar om det börjar ljusna. En liten ljusglimt syntes vid horisonten imorse. En liten. Hoppas det inte är ett tåg i slutet av tunneln bara, vad fan gör man då?

Anyway.

Blev ett par varv på Brandholmen med mina två troll och Sigge idag. Är fortfarande helt sjukt imponerad över min stora kille, som varit läskigt tolerant med alla möjliga olika hundar sista tiden. I gengäld har han visserligen vaktat extremt mycket på mig och gjort lite fler och onödigare utfall än vanligt, men det kan också bero på att jag inte mått helt hundra sista tiden.

Förhoppningsvis går det över. Förhoppningsvis. Äh, klart det gör, det gör det ju alltid.

Ikväll blir det soffan och cola. Kanske att jag tar en öl också, hhar inte betsämt mig ännu. Vet inte om jag är värd det. Förmodligen inte.


världens vackraste

Är trött på livet. Är trött på tillvaron. Är trött på att vara vaken och grubbla.

 Drar på mig hundkläder, kopplar två överlyckliga hundar och knäpper på hundväskan och går ut till Rättarvallen. Musik i mina öron, släpper Phoenix och njuter av att se honom jaga runt en stund innan han självmant kommer in och sätter sig vid min sida och tittar hoppfullt på mig.
"Jobba?" Ja, älskling, vi ska jobba. Fotgåendet fungerar till och med med störningar och jag berömmer och belönar. Svårt att tänka sig att detta är samma hund som kastade sig vilt fram och tillbaka i kopplet för bara ett par månader sedan. Vi leker. Ligg! säger jag och Phoenix kastar sig lyckligt ner på backen och inväntar nästa kommando. "Hit!" ropar jag och Phoenix tar sats och rusar i full fart mot mig, svänger in rumpan vid min vänstra sida och tittar lyckligt på mig. Vi provar vändningar, svängar, vi byter riktning här och var och Phoenix går som klistrad vid min sida. "Ligg!" säger jag mitt under fotgående och Phoenix lägger sig lyckligt. Går iväg en bit innan jag vänder om och går tillbaka och sätter honom igen. Ger honom kommando att krypa och Phoenix kryper. Lägger honom och kallar in igen. Behöver inte ens kommendera fotgående längre. Vi passerar en stor hög med köttbullar, älsklingsbollen och en stor busig pinne. Phoenix har blicken klistrad på mig. Underbara älskade hund, vad du gör mig lycklig. Leker en stund som belöning innan jag binder upp honom och kopplar loss Jack

Kastar boll en stund till överlycklig Jack innan vi börjar jobba. Inkallningen är klockren och det är en mycket lycklig liten hund som travar vid min sida. Vi börjar trickträna. Slalom mellan mina ben, något Jack alltid tyckt är en aning läskigt. Därför har jag delat momentet i två. Ett för att gå från vänster sida till höger och ett för att gå tillbaka. "Ett!" säger jag. Jack kastar sig mellan mina ben till höger sida. "Två!" och tillbaka. till slut kan jag plocka bort louringen och enbart jobba med röstkommando. Avslutar med inkallningar och belönar med lek en stund.

Vackraste underbaraste hundar, vad ni gör mig hel.

Somnar med Phoenix huvud på min hals och Jack inkurad mot min mage. Hundarna tar upp 80% av sängen och jag får balansera på kanten. Lycka. Underbara älskade hundar, vad skulle jag vara utan er? Ingenting. Ingenting alls.

wiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!!!!!!!!!!!!

Vi har börjat med fria följet!!!!!

Phoenix har äntligen lärt sig vad "fot" betyder!!!!

LYCKA!


mitt pucko

Hittade en gammal bild på min högt älskade luddskalle (och Laxi) när jag gick igenom datorn;



Han kan lite skit, min hund.

två år med pellefanten

Idag (eller ikväll rättare sagt) är det två år sedan en stor ranglig isbjörn tumlade ut ur en flygbur på Arlanda och in i min famn. Jag släpper honom aldrig.

Älskade älskade knäppjycke. Vi ska alltid vara tillsammans


mina små troll

det är rätt mycket annat jag irriterar mig på för tillfället, så istället slänger jag in några snöbilder på mina små troll










(Andreas kastar snöbollar, det är därför Phix ser mer puckad ut än vanligt)



where enough is not the same it was before




cause without your love my life ain't nothing but this carnival of rust

joråsåatt

hade egentligen tänkt vara sådär äckligt duktig hundägare idag och köra igenom båda hundarna ordentligt med nosarbete och lydnadsträning och sånt, men 12 hästar senare kändes det inte så lockande så jag drog av täckena på hundarna (de sitter i bilen några timmar på morgonen och det känns onödigt att ta risken) och drog ut i skogen. Phoenix inkallningar har börjat krångla lite så vi är tillbaka med linan. Nu är det dessutom jakt och det ligger säkert en massa mumma uppe i skogen så det känns säkrast med 15 meter broms på honom.

Släppte Phoenix som förmodligen gått lite för mycket i koppel sista tiden för han fattade inte att han var lös förrän jag gav Jack (som mycket väl fattade vad det handlade om men som vet vad det handlar om och tittar på med med döende blick tills jag säger att han får) frikommando. tjohej sa det och båda hundarna försvann ur sikte.



Jack kommer när man ropar. problemet är bara att han är lite snabbare än kameran på min C902.



Det vita suddiga är Phoenix som inte är på väg till mig utan på rusning från Jack. Tittar man noga kan man se en liten chokladfärgad gaffeltruck som springer bakom och bjäbbar.



Phoenix spanar fågel och Jack..... har inte märkt den....



Phoenix spårar fågel.... eller älg....eller hästbajs....förmodligen hästbajs.....



Phoenix letar fågel.



Jack kommer när matte ropar. Phoenix gör det inte. Just nu



Jack kommer när matte ropar. Phoenix..... kommer sen.


Till mitt och hundarnas försvar (mest mitt) måste jag faktiskt berätta att Jack faller in i nåt sorts spontant fotgående på vägen tillbaka. Det gör visserligen inte Phoenix men han är smart nog att hålla sig nära och faktiskt ta ögonkontakt nån gång emellanåt.

Nu är vi hemma igen, jag har dragit igång en maskin tvätt och den stora vita hunden har däckat på soffan. Den lilla rödbruna har intagit sängen och som den prinsessa han är kurat ihop sig på en kudde.

Själv ska jag fundera över vem av dem jag ska göra sällskap på min middagslur som infaller ganska omgående.


vackraste



underbara, älskade lilla hund..... Vad du gör mig lycklig....

bäddat enligt Jack

Först går man och lägger sig i en helt annan hundsäng, för den råkar stå närmast matte. Sen när lilla hunden försvinner från nya sängen så är man snabb med att hugga den. Efter ett tag kanske det blir för varmt. Då måste man fixa!!  Först måste man vända och vrida och böka runt på allt som finns. Väcker man människorna som sover i samma rum är det bara en bonus. Uppmärksamhet är det bästa!  Lyckas man snurra runt på hundbädden är det perfekt. Sen måste man gå några varv runt den och inspektera innan man kan lägga sig. Men titta vad fint det blev!!




Inatt vaknade jag för övrigt av att prinsesshunden pep vid dörren, som han gör när han är akut kissnödig. Klockan var runt halv tre. Åh nej, suckade jag för mig själv och började famla i mörkret efter mina kläder. Hann ungefär kliva ur sängen innan hunden nöjt kurade ihop sig på nämnda hundsäng, drog en djup suck och tvärsomnade.

Kan han somna om, kan jag, tänkte ja, och gick och la mig igen. Jag fick sova tills alarmet gick igång vid 6.15. Yay!

min älskade knäppis

Sitter framför datorn och msnar med Linn och lite annat löst folk. Jack springer förtvivlat mellan soffan, mig och sängen. Hans stora problem är att han helst av allt vill ligga så nära mig som möjligt. MEN det finns inget att ligga på här och gud förbjude att Jack - som ju är en prinsessa - skulle ligga direkt på golvet.

Efter att ha varit försvunnen i sovrummet kommer hundstackarn ut med en strumpa som han, efter mycket omsorgsfullt bäddande, slutligen kan lägga sig på nära mig.

Det är inte lätt att vara Jack inte.


Helg i hundens tecken

Tyckte att livet sög mer än vanligt i fredags och var allmänt bitter, less och rätt besviken. Hade gjort mig osams med ungefär allt och alla och njöt faktiskt lite av min totala brist på empati och att jag kunde vältra mig i min egen självömkan ett tag. Fick hursomhelst en trevlig kväll med trevliga vänner innan jag gled hem och la mig strax efter midnatt.

På lördagmorgonen lastade jag in Phoenix i bilen och drog till Stockholm och Hundens Hus igen. Fast den här gången som kursdeltagare, vilket var nödvändigt för att komma igång och få lite motivation.
Vi har vallat bollar hela helgen, jag och Phoenix, och han var riktigt duktig. Söndagen var dock ännu bättre i Phoenix ögon. Till att börja med hade han greppat att tasstargeten innebar ett snabbt läggande och "ligg" råkar vara Phoenix paradnummer (mest för att det är det enda han är riktigt hundra på). Dessutom hade en av mina kurskamrater sin sambo med sig och killar är ju det bästa Phoenix vet. Varje möjlighet han fick smög han bort och hånglade lite med den okände mannen. Ibland passerade han en targetmatta på vägen och visste att då ska man lägga sig ner. Besvikelsen var stor när han inte blev belönad för sina snabba lägganden.

Hundskrället skötte sig hursomhelst över förväntan och vi har haft jättekul. Så kul att vi igår drog och köpte oss en egen boll att valla runt hemma. =)

Det har varit lite stiltje med träning och så vidare på sista tiden, så det var verkligen skönt att komma iväg och göra nåt vettigt en helg. Dessutom kom det upp en massa roliga träningsidéer och - som vanligt när man är på kurs - en massa intressanta diskussioner.

Fick en mysig kväll med min finaste i söndags också, fast vi var trötta båda två.

Igår gjorde jag min sista måndagsmorgon på det här hålet (och strax innan 13 förstod jag återigen varför) och nu är det snart över. satan så fint.

Tyvärr åker Fredrik tillbaka till Forsmark i eftermiddag, men jag överlever nog ändå. Om det inte regnar/snöar/blåser/är strålande sol så kanske en tur till Sparreholm för att reka? Om jag inte dör sovdöden på soffan det vill säga.


Sällskap

Orkade inte gå ut med mina hundar igår. Så vi åkte till rasthagen istället och lekte samt tränade lite.

Helt plötsligt började Phoenix stirra fånigt på en liten minitall i hagen. Jahaja, han är väl knäpp, tänkte jag. Sen började Jack stirra konstigt på samma minitall. Något var helt klart väldigt intressant där under.

Efter att ha kliat mig i huvet en stund över mina knepiga hundar så såg jag;



Vi hade sällskap!

Hundarna turades om att titta, nosa på, slicka på (Jack) och försöka busa med (Phoenix). Själv funderade jag på om Hare blir övergiven nu, men som Hannah sa, så kanske den redan är stor och ska klara sig själv. Jag är inte så bra på harar. Efter ett tag utsåg Jack sig själv till Hares privata vårdnadshavare och vaktade Hare med sitt liv mot Phoenix och ungefär allt annat.

Insåg nånstans där att det inte skulle bli så mycket mer med vår träning så jag kopplade Phi'x och försökte få med mig Jack också. Bekymmer uppstod. Jack ville hemskt gärna med hem men..... Hare då? kommer Hare att klara sig utan Jacks ömma omvårdnad? Matte ropade, Jack vankade av och an mellan matte och Hare. Tittade hoppfullt på matte. Kan vi behålla honom? Nähä.... Bestämde sig för att följa med hem. Bekymmersrynkorna var kvar i pannan tills vi kom ut på motorvägen. Stackars Jack.

Podencos är för övrigt bra jakthundar har jag hört. Kan nån tala om det för nanny-hunden?

Nyttohund

Phoenix stukade mattes tumme igår.

Eftersom Phoenix är en snäll hund så ställde han givetvis upp när matte behövde handla men inte kunde bära saker själv.


hundägare

Jag och Hannah var såna där hundägare idag och packade in oss+mat+hundar i hennes Volvo och for ner till Okle för att leta hundbad. Efter att ha snurrat lite och gått fel en gång (hur svårt kan det vara att skylta??) så hittade vi ett trevligt ställe med en praktisk krok att fästa koppel i. Jack var naturligtvis först i vattnet och där stannade han tills det var dags att åka hem. Han hittade ungefär trettiotusen pinnar att hämta och vägra erkänna sig besegrad över en stock som var ungefär lika stor som han. Kan man inte bära den till klipporna kan man i alla fqall lägga sig i vattnet och tugga på den, tyckte han.

Jag har haft som målsättning att Phoenix ska i och bada innan hösten. Hittills har han vägrat allt vad vatten heter efter sitt dopp typ tredje veckan i Sverige. Efter mycket övertalning fick vi faktiskt i honom och efter att ha fått känna på vattnet kunde han till och med tänka sig att vattenbrottas lite med Jack.

Dunderklumpen fattade tycke för både vatten och pinnar och var i och plaskade flera gånger när han väl insett tjusningen med det. Värre var det med Wille som pep och ynkade när Hannah försökte få i honom. I var han, men han såg inte direkt ut att uppskatta det.

Hundarna är trötta, jag känner mig duktig och solbränd och snart ska jag ut på vallarna för mer sol och umgänge med mina allra finaste vänner!

Tidigare inlägg
RSS 2.0