vi ses igen.....



Johan är på jobbet, Phoenix och Sigge sover på balkongen och jag funderar på hur mycket sorg och smärta det egentligen ryms i en människokropp.

Vad hade jag kunnat göra annorlunda? Har något av de val jag gjort kostat honom livet? Är det mitt fel?

Men mest av allt gör det så fruktansvärt ont att han är borta.

tomt....

för första gången på många år kommer jag hem till en tom och tyst och öde lägenhet. Ingen hälsar mig välkommen, ingen hoppar och studsar runtom mig "ÄNTLIGEN är du hemma!!" Ingen har längtat efter mig.

Det är så TOMT och snart äter den här tomheten upp mig.

inifrån.

Du fattas mig!!!!!!!!!!!

Så vansinnigt mycket och jag kunde aldrig i min vildaste fantasi tro att något kunde göra såhär fruktansvärt ont eller kännas så ihåligt.

tack!

hej alla! till att börja med vill jag, Johan, Sigge och Phoenix (och framför allt Jack) tacka för alla sms, telfonsamtal,  msnmeddelanden och fb-tankar!

Jack blev allvarligt biten i hakan och mungipan och blev rejält medtagen på en gång. Vi var hos veterinär knappt 20minuter efter bettet och fick kortisonspruta på en gång.

Kom hem och bäddade ner Jack med filtar, han mådde skapligt men var omtöcknad och väldigt trött och öm (Han fullkomligt SKREK när jag tog av honom fästinghalsbandet).

När hundarna fick kvällsmat vid 18.30-tiden reagerade inte Jack ens. I vanliga fall påpekar han en halvtimme innan matdags att han minsann är hungrig. Nu rörde han sig inte ens.

Strax innan 22 började Jack rossla och dregla igen och vi började ringa runt till djursjukhusen. Fick även tag på Djurens sjukvårdsrådgivning som rådde oss att åka in med honom. Efter att ha pratat med Strömsholm ordnade Johan barnvakt och jag fick älskade Lisen att komma över och ta hand om Phoenix (tack snälla älskade vän!).

Jack var uppe och gick när jag lämnat Ph och kom in igen, men ville varken äta eller dricka.

Vi kastade oss in i bilen och var på Strömsholm strax innan midnatt.
I väntrummet morrade han lite svagt åt en schäfertik men brydde sig inte om nytt folk eller att det klampade runt människor och tittade på honom eller pratade med hans matte och husse.

Vi fick komma in ganska fort, där togs blodprov och han fick smärtstillande och dropp. (var jättesnygg med plåster på båda frambenen). Han brydde sig inte ett dugg om att veterinären tog tag i honom och la honom på sidan eller klämde och kände och lyssnade på hjärtat.

Hjärtlyssningen visade på en oregelbundenhet på hjärtslagen och de tog EKG på Jack som fick ligga still på sidan med fyra klämmor, en på varje ben.
EKG:et visade tyvärr en kraftig arytmi och nu hade vi två val.

Antingen lägga in Jack med dropp och att det skulle försöka vända arytmin. Han skulle då också få en ampull antiserum. Det är väldigt kostsamt, påpekade veterinären flera gånger, det är inte relevant över huvud taget.
Att vända en arytmi är väldigt kritiskt och det finns inga som helst garantier.

Det andra valet skulle vara att låta honom gå.

Det är det absolut svåraste val jag någonsin gjort i hela mitt liv, och samtidigt det allra enklaste. Hur skulle jag kunna valt på något annat sätt?
Det vore inte rättvist mot Jack att lämna honom där alls. Vore inte rättvist att riskera att han skulle vara förpassad till lugna koppelpromenader i resten av sitt liv eller att han skulle få ont och må dåligt av sin arytmi senare hemma. En pigg levnadsglad hund som inte alls var medveten om sin ålder (han skulle fylla åtta år i juni) som älskar att springa och att apportera i full fart.

Jag har lovat Jack att han aldrig mer ska behöva vara rädd, att han aldrig mer ska behöva ha ont och att jag skulle vara med honom till slutet. Ett löfte är ett löfte, även till en hund. Att då utsätta honom för en behandling som inte är någon garanti för att han ska bli bra när han så tydligt visat att han inte vill vara med skulle inte vara rättvist.

Jack somnade in i mitt knä 03.30 natten till måndag, tillsammans med Johan som han älskade och litade på. Det var ett fint avslut, även om det kanske inte var så jag hade tänkt mig omständigheterna till det, så är jag glad och tacksam över att jag kunde ge honom den möjligheten.

Igen, tack alla för värmande tankar, sms och meddelanden. Har följt vänners statusuppdateringar och facebook och blir varm i hjärtat av hur mycket Jack har påverkat även er andra.

Humla, Johan, Phoenix och Sigge (och Jack, always by my side)


otäckt!

är strålande sol idag så vi packade in hundarna i bilen och möttes upp vid hundängen på brandholmen.
Hann gå ett eller två varv då vi plötsligt hör Phoenix (för mig) välkända lekskall inne i en av dungarna.
Eftersom han inte ger sig går vi för att kolla vad det är han hittat. sist han lät å hade han hittat en harunge, så jag antog att det var nåt djur han försökte få igång.

....och det var det ju. Ser att nåt rör sig framför honom och precis när det kopplar vad det är har Phoenix plockat in den i munnen och börjat skaka runt. OOOOOOOOOOOOORRRRRRRRRM skriker jag till Johan och försöker få in mina hundar. Kopplar Sigge som höll sig hos oss och Johan försaöker få hundarna att släppa ormen. Får undan Phoenix som kommer till mig och jag som vid det här laget är hysterisk skriker att han är blodig och Johan svarar att "men det är ju ormens blod!"

Då kommer Jack. Jag hinner få på honom kopplet och gå tre steg då jag inser att något är väldigt fel.

Johan har gått bort och kollat vad det är för orm (han är galen) och påstår att det är en stor snok och att jag inte behöver oroa mig. Jag tittar på Jack och ser att han blöder på hakan. Jack går tre steg till och jag får min oro bekräftad. Något är väldigt fel. Vi tar oss bort till bilarna och nu vägrar Jack röra sig. Kastar in hundarna i bilarna och börjar ringa veterinärer. Jag tittar på Jack som börjat bli rejält medtagen och dessutom svullnat på hakan och mungipan.

Får tag på en veterinär och kastar oss i respektive bil och drar dit. Jack är nu svullen och dreglar. Han orkar morra lite åt vet. när han tittar på honom men mer är det inte. Var beredd på brottningsmatch för att kunna ge Jack sprutan men han var så pass medtagen att han bara stod still och tittade på mig.

Vi har fått recept på kortisontabletter och ska hålla oss i stillhet kommande veckan (ut och kissa-sen in igen, typ - kul på en hund som är van vid att springa, leka och träna och hålla igång ett antak dagar i veckan, fan!) och jag har kontaterat att det var väl sista vändan på brandholmen den här säsongen.

Johan var fantastisk!! Jag var hysterisk och skrek rakt ut (jag är ju så sjukt ormrädd och där står min bäbisar och leker med vad somför mig är DÖDEN!!) Han kastade Sigges koppel på mig och beordrade mig att koppla hunden medan han for efter mina två och fick ut dom till mig så jag kunde koppla dom.
Sedan fick han tag på veterinär (två stycken faktiskt, vi tog den som var närmast) och följde med mig dit.

Nu har jag burit min trötta medtagna hund upp för trappen och hem och han ligger under mitt skrivbord och låter som han snarkar för varje andetag eftersom han är så svullen.

Idag får han äta vad han vill (om han vill) och han får sova i min säng nära nära mig. Dessutom tror jag vi gjort oss förtjänta av varsin glass.


varför?

För att du aldrig stod upp för mig när jag var liten.
För att du mycket väl måste ha sett hur illa de behandlade mig och ändå valde att strunta i det.
För att jag ringde dig från en gård i Bergshammar där jag inte kände en käft förutom hon som precis behandlat mig som skit som vanligt och denna gången rejält och du inte ens kunde ta upp det med varken henne eller hennes mamma.
För att du aldrig såg en enda tävling jag vann.
För att du skämdes över mitt stora intresse och motarbetade mig så länge du kunde (jag hoppas du är nöjd).
För att du aldrig var stolt över mig
För att du aldrig fanns där när jag behövde dig
För att det skulle vara så bekvämt för dig om jag kunde leka med de som du tyckte att jag skulle leka med att du till och med bortsåg från när de mobbade mig
För att du aldrig pratade med mig om sådant jag hade behövt prata med dig om förrän det var flera år för sent.
För att du aldrig tog mitt parti eller ens ville höra min version utan alltid valde att tro på alla andra
För att varje samtal med dig gör mig så utmattad och så illa till mods att hela den dagen är förstörd.
För att du inte lät mig välja själv utan mer eller mindre bestämde vilken gymnasieinriktning jag skulle gå
För att du inte accepterat att jag inte vill bli akademiker.
För att du aldrig låter mig glömma mina misstag, inte ens de som nu med råge är preskriberade.
För att du alltid ville att jag skulle anpassa mig efter de som var elaka (jag antar att du skämdes över mig. Precis som du skämdes över allt jag gjorde och allt jag brann för)

För att du inte ingrep.
För att du gav mig det värsta besked jag fått i mitt liv.

Därför.



träning

skulle städat rensat och slängt hemma idag. hittade en ursäkt för att slippa och drog till BK för att träna hund istället. Lånade med mig maskoten också. Sigge har lufsat runt och fnyst, Jack har ätit godis från främmande män och gått iväg på så svängar med desamma (=världens stoltaste matte - är så jävla skönt att se att det faktiskt går framåt) och på jag lånade ut Phoenix till Karin en sväng(fan, äre där min hund????) och fick helt plötsligt klarhet i vart problemet ligger, så nu vet jag hur vi ska träna det. Tack för det!

Var där vid halv tre och kom hem nu vid sju, orkar inte räkna hur länge vi var där totalt men säg tre timmar effektiv träning i alla fall, kan alltså med gott samvete kalla mig hundägare ikväll.

I skrivande stund har jag tre trötta hundar hemma och inte ett morr (kan bero på att alla är så dödströtta att de gick raka vägen och la sig direkt.)

Ny match på fredag och nu känns det till och med roligt igen!

RSS 2.0