precious

Jag har en vän vars hjärta är större än hela hans kroppsmassa. Jag har insett att denna vän har fått lite för lite plats och att han kanske inte riktigt förstår hur viktig han är.

Det är han som jag tillbringat alldeles för många sena timmar på donken med, för våra samtal flyter liksom iväg och till slut kan de handla om något helt annat än det de började handla om. Det är han som kommer hit på förfest och vi kommer aldrig längre än in i köket eftersom vi röker hela tiden. Det är han som kommer hit på förfest och oj hoppsan, en helt ny människa som han aldrig träffat (inte jag heller), äh va fan, vi blir polare. Sommartid vistas vi på balkongen och oj hoppsan, klockan blev visst för sent för utgång, nåja.

För att ni ska förstå storheten i min vän, låt mig ta ett par exempel. Det var iskallt och snö och jag hade kört av vägen med min bil. Nämnda bil gick efter en bit inte längre att framföra. Det är då man ringer. För jag vet att han alltid ställer upp. Efter att ha försökt bogsera, vilket inte gick, kör han helt sonika in mig till stan, drar och käkar en stund och tar en sväng runt stan medan vi letar efter en veterinär som har öppet och tid.
Det var mitt i natten och jag var upprörd, skrämd och ärligt talat lite ledsen. Smsar lite med kamraten som förklarar hur allt ska gå till och hur saker fungerar. Blir lugn igen. Han har svaren och lösningarna.
Det var försommar och vi hade precis varit i Oxelösund och bokat en tatueringstid åt min storväxte vän. In till Nyköping igen och tog en glass i hamnen och pratat om just....tatueringar. Ett problem man ofta stöter på när en vän tatuerar sig är just att man blir så läskigt sugen själv. "äh hörrö, vi drar hem till mig, skriver ut en bild och drar och bokar en tid åt dig" säger han. Så vi åker hem till honom (jag har ingen skrivare), printar ut en bild och sen raka spåret tillbaka till Oxelösund för att boka en tid åt mig. Min vän fick vänta månader på sin tatuering. Jag fick min samma vecka.

Det var sommar och jag ville till IKEA. Självklart fick jag sällskap. Dessutom fick vi femhundra kronor att köpa "lite värmeljus" för. Värmeljuspersonen visste inte riktigt vad det var han gav sig in på. Vi köpte således värmeljus för 498 kronor. ungefär femtonhundra stycken. Mottagaren blev rörd. Best day ever.
Det var samma vinter och vi hade äntligen hittat en bil som vi kunde bogsera med. Självklart ställer han upp med lina (som gick av) och hjälp. Dessutom står bilskrället i hans garage sedan dryga månaden tillbaka. Nån gång ska vi försöka laga den. Nån gång.
Det var höst och jag var mitt i ett rätt infekterat bråk. Gissa vem som sluter upp vid min sida, som alltid? Just det. Efter att han lyckats prata förstånd med båda parter fortgick allt som planerat.
Det var vinter och jag behövde hjälp att ta mig till jobbet. "Självklart" säger han när jag frågar om skjuts, hämtar mig och kör ut mig till arbetet.

Livet sög och jag var nere på botten. Ett samtal senare såg jag om inte ljuset så åtminstone en liten glimt av hopp igen.
Det var sommar och min vän hade precis blivit lämnad. Full och ledsen ringde han. Klockan var väldigt mycket efter läggdags men det är sånt man gör. Går det åt helvete så ringer man. Det är så det fungerar.

Och så det ögonblick som varit mest signifikant för det som blivit vår relation. Åtminstone för mig. Jag vet inte ens om han minns det, men för mig är det glasklart.
Vi hade ölat i hamnen, jag och min kamrat. Det var försommar och vardag. Inte den varmaste dagen men vi kunde inte hålla oss borta. Öl efter öl beställdes in och samtalsämnena tog liksom aldrig slut. Vi betrakatde de övriga gästerna komma och gå. Själva satt vi kvar vid samma bord, samma askkopp som långsamt fylldes mer och mer och ett inom kort större antal tomma ölglas runt oss. Timmen blev senare och personalen började bomma igen baren och låsa för att gå hem. Vi satt kvar med två öl var. "Ni kan väl vara snälla och ställa glasen under tak när ni går" säger sista servitrisen när hon passerar vårt bord och lämnar oss åt vårt öde. Den varma junieftermiddagen hade övergått till en något kyligare juninatt, jag drog min munkjacka tätare kring mig, men samtalet tog inte slut. Av någon anledning kom vi in på den tunga erfarenhet vi båda delar, att förlora en närstående. Vi har snuddat vid ämnet både förr och efter, men jag tror aldrig att det kommer att bli som den gången. En skugga drar över min väns ansikte och hans röst brister. Och jag vet så väl hur det känns. Somliga dagar blir det bara för mycket. Så jag flyttar över till hans sida av bordet, lägger armarna om honom och vet precis. Det känns viktigt att prata om men ibland orkar inte rösten och hjärtat med. Men man glömmer aldrig.

Vi bytte ämne efter ett tag. Det var ändå dags att gå hem. Jag minns inte vad vi pratade om på hemvägen. Just då kändes inte ögonblicket på Lotsen så stort heller. Det är alltid ganska utmattande att prata om sorg, och vi var nog trötta och ärligt talat lite packade båda två.
Vi skildes åt och gick hem åt varsitt håll.
Jag vet inte varför jag minns just det ögonblicket som så stort. Kanske var det för att det var första gången jag faktiskt hittade någon som förstår hur det känns när en människa faktiskt bara rycks bort. Kanske  var det för att hamnen var öde och det enda vi hade var varandra och ölen. Kanske var det för att det var första gången jag faktiskt känt mig lite stärkt av all jävla sorg. Kanske för att det trots allt är så uppfriskande med någon som inte hycklar om det. Jag vet inte. Men jag minns det som viktigt.



Jag minns honom som viktig.
För det är han.
Viktig som fan


Min vän Erik.


Kommentarer
Postat av: Sofia

Det är precis så det ska vara ;)

2011-02-15 @ 13:15:16
URL: http://fiaelise.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0