ensam

Känner mig melankolisk idag. Det kan bero på att jag är trött och har längtat efter att få gå och lägga mig ungefär sen jag gick upp imorse, men inte kan förmå mig att ta gå de tio meter som är från min dator in till min säng. Har legat på soffan nästan hela dagen och glott på Drew Carey Show och tyckt synd om mig själv. Lägenheten ekar tyst och tom efter gårdagens fest.

Tänder en cigg i fönstret och påminner mig om att det är dags att vårstäda balkongen. Det kommer jag på varje gång jag tittar ut. Min fina balkong som jag gjorde i ordning i somras, med nya möbler och ny matta och som jag tänkt tillbringa så mycket tid på. Det gjorde vi förvisso, men kanske inte tillräckligt. Är någonting någonsin tillräckligt? Betraktar fönstret som långsamt blir immigt av temperaturskillnaden och funderar över hur lång en vecka är. hundratals minuter som ska fyllas med något att göra. Som när man står och stirrar på skärmen när man väntar på att få stämpla ut och är övertygad om att det finns tillfällen då klockan faktiskt går baklänges. Det här är ett sådant tillfälle. Vet att jag borde sova, det blir förmodligen jobb imorgon, men kan fortfarande inte förmå mig. Drar upp tröjan över ansiktet och andas in den doft som jag lärt mig associera med fullkomlig trygghet och vet att det är skört.

Vuxenlivet blev inte som jag tänkt mig, det är fyllt av så många måsten och så många betänkligheter. Varför var det ingen som berättade det? När jag var ung och naiv och hade bråttom att bli vuxen trodde jag alltid att man skulle träffa nån, bli kär och sen dela resten av sitt liv tillsammans med den människan. Ingen berättade att man var tvungen att passera ett emotionellt helvete på vägen. Och ingen berättade om de omvägar man ibland tar. Ingen berättade om genvägarna heller. Ingen berättade om allt annat man var tvungen att hantera. Ingen berättade något om hur ont det gör. Kanske visste de inte. Kanske var det verkligen så att man träffade någon, blev kär och levde ihop sen alltid? Jag kanske gjort något fel på vägen? Kanske hoppades man att jag skulle slippa passera emotionellt helvete? Att jag skulle slippa bli besviken? Att jag skulle klara mig undan hårda ord och slag? Gör någon det? Är det egentligen någon som överlever sin barndom? Sin tonårstid?

Ryser och tvingar bort minnena. Just idag vill jag varken minnas det otäcka eller det fina. Just idag vill jag försöka tänka bort till och med hur hud känns under mina fingertoppar, hur tyngden av en arm känns över min höft.

Min lägenhet som varit min borg gapar tom. Ekot av din röst finns säkert kvar någonstans i väggarna och säkert kan jag finna doften av dig i mina huvudkuddar. Om jag blundar kan jag säkert frammana skuggan av dig på sovrumsväggen. Men tar jag ett riktigt djupt andetag brister lungorna av tomheten som ekar härinne.

Snart måste jag gå och lägga mig. Helst sova också.

Men det känns meningslöst när jag ändå inte får vakna upp vid din sida.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0