framtiden

Det tog lång tid att förstå
allt du ger till mig
Det tog lång tid att besegra
min grå misstänksamhet
Så lång tid att ta till mig
alla äkta ideal
Det tog lång tid att förmå mig
att öppna upp mitt skal
Det är ingen lätt uppgift du har tagit på dig. 
Många år av vänskap kanske inte var just det.
Och jag minns att jag har tvekat flertalet gånger.
Inte bara för att jag varit så fruktansvärt rädd för att förlora dig
(men mest därför),
utan av andra triviala anledningar.
Ditt förflutna, mitt förflutna.
Och kanske är det inte optimalt det här.
Säger mitt rationella jag.
"men har du sett dem tillsammans?"
skriker mitt huvud.
Och jag vet att jag inte skulle kunna överleva med
vetskapen om att aldrig mer
få snudda vid dina läppar med mina,
aldrig mer få kura ihop mig i din famn.
Jag vet ju att jag inte kan överleva utan
dina hjärtslag mot min rygg,
utan att få dra in din doft djupt ned i mina lungor.
Det skulle aldrig gå.
Plötsligt är allting så självklart, 
varför har jag tvekat så länge?
Plötsligt lättar all dimma och alla
tvivel faller omkring mig.
Varför har du inte sagt något?
Varför har jag inte förstått det som alla
andra omkring oss har förstått så länge?
Jag faller ner på knä
och ber en stilla bön
Ber om att din kärlek
ska få leva
och aldrig nånsin dö
faller ner på knä
Det har gått så många år nu. Hur många år har det gått? 
Vet vi egentligen? har vi räknat? Spelar det någon roll?
Kommer det någonsin att göra någon skillnad? 
Det enda jag bryr mig om är att min hand är i din
och att dina andetag är i min nacke.
Det är det enda som spelar roll.
Alls.
Det tog lång tid att förstå
allt du visar mig
det tog tid att våga lämna
min trygga ensamhet
Så lång tid att ta till mig
kraven från en vän
det tog tid för mig att inse
att du och jag är en
Och förlåt för min dumhet, 
jag är alltid så sen att förstå.
Kanske hade det varit enklare om inte
allt fallit sönder för oss gång på gång,
om det inte varit som det alltid varit.
Om det inte gjort så ont att förlora
dig gång på gång på gång.
Det var inte värt risken. det gjorde för ont,
kan du förstå det?
Jag faller ner på knä
och ber en stilla bön
Ber om att din kärlek
ska få leva
och aldrig nånsin dö
faller ner på knä
Faller för mig själv
faller ner på knä
ingen får se på
faller ner på knä
Ber om att den styrka du planterat
ska vara i tusen år
Och det skrämmer mig inte ens längre. 
Inte ens att behöva ge upp den trygga borg
som är mitt hem skrämmer mig.
Framtiden har alltid skrämt slag på mig,
att behöva flytta från min ensamhet,
att behöva lämna mitt
utanförskap.
Att behöva lita på någon,
att inte kunna fly.
Jag vill inte ens fly.
Jag vill bara drunkna i dig.
Gång på gång på gång.
Faller ner på knä
faller ner på knä
Jag faller ner på knä
och ber en stilla bön
Ber om att din kärlek
ska få leva
och aldrig nånsin dö
faller ner på knä
Så när du föreslår saker 
så är jag inte rädd längre.
Jag räknar inte dagarna innan som mina sista i frihet.
Jag räknar ned dem tills jag äntligen får vara med dig. På riktigt.
Faller för mig själv
faller ner på knä
ingen får se på
faller ner på knä
Ber om att den styrka du planterat
ska vara i tusen år
Faller ner på knä

Jag älskar dig. Varför har du inte sagt det?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0