Kära födelsedagsapa!

Det är ju snart dags för det sjätte jubileet av min 21årsdag. Senaste åren har du varit en rätt bra kompis, och jag hoppas på att vår relation kommer att utvecklas och gå framåt.

Hursomhelst. För att underlätta lite för dig i hummel-presentdjungeln har jag därför knåpat ihop en mindre önskelista;


PS3 God of War edition. Då kommer jag inte behöva gå ut mer nånsin. GoW har nämligen allt man behöver; Våld, sex, våld, larvigt stora monster, våld, Kratos, våld, massa myter, våld och löjligt snygg grafik. Sa jag att det är mycket våld också?




En extern hårddisk, eftersom jag råkade ha sönder den jag har. PS; jag har mycket mycket skräp på min dator.



Ännu en Katatoniaupplevelse till samlingen. Eller?


När vi ändå är inne på Katatonia så finns det galet snygg merch;




Men det är klart, vill du ge mig alla dina pengar är jag ju naturligtvis inte den som är den ;)

vem ska älska mina älskade?

Till er som står kvar när stormen blåser kring öronen, när svarta fåglar skriker i mitt huvud och ångesträvar kantar min väg.

Till er som står ut med mitt gnäll, min ångest och mina demoner.

Till er som håller mig upprätt när jag är svag och till er som väntar tålmodigt på att jag ska resa mig när jag snubblat.

Till er som låter mig veta att ett tröstande ord eller en kram aldrig är mer än ett telefonsamtal bort.

Till er som ger färg åt min gråa tillvaro och som sätter musik till min tomhet.

Till er som förgyller mina lördagkvällar.

Till er som får mig att skratta tills jag kiknar.

Till er som kan slå mig hårt på käften utan att döma mig.

Till er som alltid kan få mig att le igen.

Till er som så konstant och så kravlöst bjuder på er själva, på alla sätt som finns.

Till er som har räddat mig på alla sätt en människa kan bli räddad på.

Till er som aldrig går.

Till er.

Ingen nämnd och ingen glömd. Nånsin.

Jag har tur. Sådan fruktansvärd tur.

Och som jag älskar er. Allihop.

black



All the love gone bad turned my world to black
Tattooed all I see, all that I am, all I will be
I know someday you'll have a beautiful life, I know you'll be a star
In somebody else's sky why, why, why
Can't it be, why can't it be mine


VG-hml



För jag fick VG på slutprovet!!


i nästa liv.....

Jag har en vän som säger väldigt kloka saker emellanåt. När livet var som mörkast för ett par år sedan sa hon att jag skulle föreställa mig livet om ett år och vilka målsättningar jag skulle ha nått då. Man kanske når trädtopparna i alla fall, typ. Jag brukar tänka på det ibland när det känns som svartast igen. Om ett år.... Då.

Jag har ju aldrig varit någon vidare poet, så jag lånar hejvilt istället. Från allt och alla. Just idag från ett rätt bra band. Men here goes....



One year from now will I be strong
Will I stand up for what I've become

Everything I have I will give you
And everything I own I owe you

One year from now dare I call you mine
A year ahead from now it's a different time




Ibland funkar det och ibland gör det det inte. Idag är det ibland.
Önskar att jag kunnat säga att det är färdigflytt, men det blir det väl aldrig. Nånsin. Det finns alltid någonting att fly ifrån. Story of my life typ.


I can't help you fix yourself. But at least I can say I tried....









X35B


Aldrig igen.


4 U

Jag är inte svag. Jag snubblar aldrig och om jag skulle råka ramla så är jag noga med att resa mig hastigt och borsta gruset från knäna. Ingen har sett mig trasig och ingen ska göra det heller. Och svaghet är det värsta jag vet. Därför kan jag inte tillåta mig att vara det.

Så jag är stark, jag har Xylocain i mina vener och bricanyl i mina lungor. Jag sluter mina murar och jag avprogrammerar mig. Här bakom är jag säker. Här kan ingen komma åt mig.

eller så kan man säga såhär:


komma ut

Var hemma hos Madde igår. Tyvärr såg jag melodifestivalen. Det satte liksom nivån på hela kvällen.

Citerar ett utdrag från dagens msn-konversation med Madde istället, för ni skulle aldrig tro mig om jag bara berättade; 

Madde says:
jag är hes idag

I say:
haha är du?


Madde says:
japps..


Madde says:
sedan vår fina (?) sång på tellus'


I say:
sjöng vi?

Madde says:
ja...det var schlager på undervåningen...vi sjöng som tokar ju

I say:
va? gjorde jag?

Madde says:
japp!! och du tog i hand eller vad faan du nu gjorde på killen som sjöng på scenen '

I say:
WHAT????????


Madde says:
hahahahahhahahahahah!


I say:
och du lät mig göra alla dom här sakerna?

Madde says:
lät och lät...brukar man kunna hindra dig menar du?! ;P



Men bortsett från att håller på att dö av skam och tydligen har kommit ut ur garderoben så hade jag en kanonkväll med min finaste tjej, tack för det och mer sånt. Fast helst utan att jag blir den schlagerfjolla jag tydligen blir på fyllan.

..............



och det är nog bra
att jag får vänta
för jag har aldrig väntat
inte ens på mig själv


namn och identitet

Jag pluggar ju numera. Filosofi. Ett kapitel avhandlar bland annat identitet, dvs om man är samma människa hela livet trots att egenskaper försvinner, andra tillkommer och att om man skulle studera sin kropp på molekylnivå skulel man förmodligen finna att varenda cell är utbytt. Är man samma människa? Kan man hållas ansvarig för handlingar man gjorde innan allt det där hände?

Hursomhelst.
En människas första födsel är en blodig och kladdig upplevelse. Därför kan man välja att föda sig själv en gång till. Har man tur är det en mjuk och behaglig upplevelse. Eller så kan man bli så illa tvungen att montera ihop en söndrig kropp och en lika trasig själ så gott man kan. Man får lära sig att bli en ny.
Och man kan finna att det blev kanske inte som man tänkt sig, men det blir sällan det. Man kan finna att man faktiskt klarar sig ganska bra ändå. Man kan finna att man är betydligt starkare än man var förut, och bara det är värt att nämna.

Så vad är en identitet? Jag tappade ju bort mitt körkort för ett tag sedan. Det är bara ett plastkort med namn, födelsedatum och förarbehörighet på, men oj vad besvärligt det genast blev. Jag kunde till exempel inte bekräfta att jag var jag. När jag skulle ut på krogen lämnade jag fram mitt gamla makulerade kort och hoppades på det bästa. När jag hämtade nya kortet fick jag ringa en vän. Det ställde till vissa problem som sagt.
Eftersom det gamla kortet har fel namn så gäller det inte längre. Sitter min identitet i mitt namn, är det ju då rimligt att fråga?

Jag bytte ut ett förnamn för ett par år sedan. Tog bort ett och la till två nya. Det känns bättre så. Det är jag. Det var så länge sedan någon kallade mig något annat än Humla att jag knappt reagerar på något annat längre. Min mamma säger ju givetvis inte Humla. Inte folk jag jobbar med eller min lärare. Och jag presenterar mig med mitt dopnamn när jag ringer myndigheter. Helt enkelt för att det är mitt förstanamn. Men ingen känner mig på riktigt som något annat än Humla. Jag har vänner som inte visste vad jag hette förrän efter flera månaders nära umgänge, helt enkelt för att ingen längre kallar mig något annat.

Det är ytterst få som känner någon annan än Humla, och det är kanske så jag vill ha det. Man kan välja att bli en ny. Jag vet inte om jag valde egentligen. Det blev bara så. Men jag är nöjd med att vara Humla. Och jag försöker att hålla Humla ifrån allt som är mitt förflutna.

Mitt gamla jag var bittert och trasigt. Hon var egoistisk och rätt tragisk. Hon brydde sig inte om någonting annat än sig själv. Hon skar sig i armarna och testade alla flyktvägar som fanns tillgängliga men ingenting var bra nog. Ingenting var tillräckligt varaktigt. Mitt nya jag är kanske en aning suddigt och lite diffust i konturerna. Och jag kanske gick lite vilse i början, men jag hade i alla fall börjat gå. Mitt nya jag är roligt och omtänksamt. Hon älskar sina vänner och är rädd att förlora dem. Och mitt nya jag vill inte ha något att göra med det gamla bittra svarta. Så var glad om du lärt känna mig som Humla. Och var ännu gladare om du sluppit undan det bittra svarta.

en barkbåt till Eddie

Hittade böckerna om Eddie när jag inte kunde sova häromnatten. Jag tyckte om dom som liten och nu när jag läser dom i vuxen ålder inser jag saker jag inte riktigt förstod som barn. Jag har tidigare lekt med tanken om det var pappa som gav mig böckerna om Eddie och om han i så fall hade läst dom själv. Och om det var han som gav dom till mig och om han läst dom själv, försökte han få mig att förstå? Jag kan analysera sådana tankar i evighet, tills de bara blir en vibrerande sörja i mitt huvud fyllt av svarta skräckslagna fåglar. Men inte kan väl en vuxen man lägga ett sådant enormt ansvar på ett barn? Eller? Så slår jag tanken ifrån mig och lurar mig själv att minnas att jag fått böckerna av mamma.

Hursomhelst.

Om jag någon gång hittar någon som orkar leva med mig tillräckligt länge och som inte finner mig så avskräckande att vi kanske råkar få barn, då ska jag berätta om Eddie. Och när mina ungar blivit stora nog att läsa och förstå ska dom få läsa böckerna om Eddie och hans pappa som är alkoholist. Och jag ska berätta för mina barn att de har en morfar som de inte kommer få träffa för han hade fullt upp med sina egna demoner och orkade inte leva längre, men han ångrar sig säkert nu när han inser att han inte kommer få träffa sina barnbarn. Och jag ska säga att han kollar till dom emellanåt, precis som han kollar till mig och att man kan prata med honom varje dag i tankarna. Och jag ska låta dom förstå att bara för att man är alkoholist så betyder det inte att man är utslagen eller en dålig människa. Man kan vara så plågad av sina egna demoner att man helt enkelt inte orkar annars. Jag ska låta dom lära känna Eddies pappa Lennart, som till skillnad fårn min pappa orkade slå ihjäl sina demoner. Och jag ska förklara att så hade mina barns morfar också kunnat göra, men nu fick han ingen chans att göra det.

Och jag ska förklara att det inte går en dag utan att jag tänker på honom, att jag pratar med honom varje dag och att han fattas mig något så kopiöst och jag inte trodde att det kunde göra så här ont.

lägre än glocalnet

Det är jag det. På flera olika sätt.

Har mått skit hela veckan av olika anledningar, nacken plågar mig mer än vad jag skulle vilja erkänna och allt känns meningslöst.

Idag sov jag tre timmar efter att ha kommit hem från stallet. Vaknade lagom till att surfa en stund och har faktiskt dessutom varit huslig och diskat, vilket verkligen behövdes.

Mitt hem ser ut som kriget och jag vet att jag borde tahit tag i det för ungefär hundra år sedan (strax innan dackefejden rättare sagt) men det finns verkligen ingen ork. Kanske konstigt med tanke på att jag inte gör ett skvatt om dagarna och det är väl det som är felet kanske.

Men hundarna är välmotionerade, jag har kollat hela internet och har faktiskt börjat plugga till nästa inlämningsuppgift. Sent i vanlig ordning men ändå.

Saker har hänt och jag trodde att det skulle vara vägen ut. men sen kom jag på att varje gång jag börjat se ett ljus i tunneln har det visat sig vara ett expresståg, så jag drar mig tillbaka och gömmer mig under min sten igen.

Fan vad jag vill ha sommar! Jag är så jävla less på vintern.

Jag är så jävla less på mig själv också. Egentligen. Jag är ju inte bitter egentligen. Livet ska ju rocka. Men just nu är det som en ond cirkel och jag kommer inte ut.

jag saknar mitt simpla liv. har jag någonsin haft ett sådant att sakna?

Och demonerna är tillbaka. Biter sig fast. de tuggar på mig om nätterna. Viskar i mitt öra. Ger mig en möjlighet. Och flertalet gånger har jag vägt den i min hand. men jag vet att det inte går.

För vem ska älska mina älskade?

nån nytta med snön.

Drog hemåt vid 10-tiden. Raksträckan förbi Berga är moddig vet jag så jag höll mig under hastighetsbegränsningen. Tydligen var inte det tillräckligt för helt plötsligt var det som att vägen under bilen levde sitt eget liv och jag hinner tänka "hjälp är det så här jag ska dö?" innan snön slår upp runt mig och jag finner mig själv i en bil som slagit runt 180grader och står med nosen åt motsatt riktning än den jag var på väg mot. Känner efter men det verkar som att jag lever. Svär lite och går ut för att inspektera skadorna. Får tag på E-M som skickar sonen för att dra upp mig. Vänder borta vid Söra, hämtar hundarna och kör hem.

Nu har jag växlat några ord med akuten och med Andreas (han börjar väl bli trött på att jag bara väcker honom med dåliga nyheter snart...)

Har börjat inse vad som hade hänt om inte snövallarna varit där dom är..... mos.....

aja....

Ska väl försöka sova en stund....

RSS 2.0