Till dig som attackerade mig på en mörk gata i Göteborg

Jag har aldrig varit rädd för mörker. I hela mitt liv har jag funnit trygghet i mörker, jag har kunnat gå hem själv utan att vara rädd, jag har aldrig känt någon skräck inför mörkret. Ingen har kunnat komma åt mig.

Jag har kunnat vara den som följer mörkrädda kompisar hem, jag har kunnat gå ut och gå planlöst mitt i natten för att dämpa min ångest. När jag sluter mina ögon och finner enbart mörker har det varit en liten trygghet, att i alla fall en tillflyktsort har funnits kvar.

Jag har kunnat passera potentiella galningar, våldsmän och andra idioter utan att gripas av panik, jag har till och med lyckats att ta mig igenom trängsel, för att jag vetat att ingen kan se mig i mörkret.

Min trygghet, min tillflykt, och en hel del av det jag lyckats åstadkomma med mig själv.

Allt det har du tagit ifrån mig. Allt det lyckades du rasera under de sekunder det tog för dig att höja armen mot mig. Under de millimetersekunder det tagit för dig att klyva huden på mig förstörde du allt det jag försökt bygga upp under flera år.

Du har gjort mig rädd för det enda jag inte varit rädd för. Du har väckt de demoner jag trott att jag kunnat kontrollera.

och nu måste jag börja om igen....

allt är skit. ......eller?

ibland känns det hopplöst. tröstlöst. faktiskt. jag slåss mot mina demoner, vet att jag aldrig kommer att kunna bli någorlunda klar i huvet utan medicin och blir blåst gång på gång på gång. Djupare och djupare in i fucking jävla kuk-dimman.

Det är då det alltid kommer nån och tar tag i mig. Jag är aldrig ensam.

Det är såna stunder jag inser vilken tur jag egentligen har. Jag har världens finaste vänner, jag har åtminstone ett jobb jag tycker är roligt, jag har en schysst lägenhet, en bil som går okej, jag får äta mig mätt varje dag (om jag vill) och det är varmt ute i solen.

Men framför allt har jag världens vackraste och finaste hundar. Ibland är det svårt att inse att jag lyckats med att få två "en-på-miljonen-hundar".  Det är svårt att vara ledsen längre stunder när man har en glad studsande hund bredvid sig. Det är i princip omöjligt att tycka att allt suger när en varm liten kropp trycker sig så nära min det bara går. Och oälskad är jag definitivt inte, när två par ögon följer mig med dyrkande blick när jag rör mig. Och finns det någon bättre kärleksförklaring än varmt hundsnufsande i nacken, även om hunden i fråga luktar disktrasa om andedräkten?

Säg vad ni vill om mig, men mina hundar är vackra, perfekta och ofelbara. De är mitt allt liksom jag är deras. Vi hör ihop.




Är det förresten inte konstigt att det ska krävas 20 kilo hund på magen, en lekfull tass i ansiktet och en morgonandedräkt från hell för att man ska inse hur jävla tur man har haft?

vackert

jag i bilen på väg ned till Göteborg. Hade det ganska bra på passagerarsidan.




Patriks rygg efter att han fått lite smisk.



MAIDEN!!!!!!!!!!!!!!




ÄNTLIGEN är matte hemma igen!!!!





Tror ni jag har haft en plåsterhund på mig sen igår kväll eller? Jack har inte lämnat mig ur sikte.

----

Jag har ridit idag!!!! Jag var helt sinnessjukt dålig, men vafan det var kul. Skrittade en sväng och sen travade jag en stund på banan. Hästen har världens största steg så jag kände mig som världens sämsta ryttare, plus att han byligen har brutit käken så det går inte att ta för mycket i munnen på honom. Men det var kul som sagt. Mer sånt!!

facit efter helgen

antal medverkande: 7

antal utslängda från krogen: 4
antal slagsmål: 2
antal spyor: 1 (vad vi vet)
antal ligg: 1
antal människor i samma hotellrum som nämnda ligg: 4
antal beställda öl: vem räknar?
antal utspillda öl och shots : 14
antal fyllespärrade VISAkort: 1
antal taxiresor med talibantaxi: 2
antal missade telefonsamtal: 22 (minst)
antal sönderskurna underarmar: 2
antal sönderslagna ögonbryn: 1
antal vunna vadslagningar: 1
antal kasserade rykten: 1
antal ryckta kroppshår: 325
antal bara överkroppar på krogen: 7
antal utburna från krogen: 2
antal taxiresor totalt: 6
antal något ångestframkallande telefonsamtal: 1
antal nedblodade plagg: 2
antal utelåsta kompisar: 1



på svinnlistan:

1 st Maidenoskuld
1st mobiltelefon
1st plånbok
1 par skor
ganska mycket blod
1 st piercingsmycke
Göteborg


Jag tror inte det går att berätta på något annat sätt än att sammanfatta hela helgen i mycket korta drag.

Göteborg kommer aldrig mer att bli sig likt.....

Tack som fan för den här helgen grabbar!! Vi ses!!

there is no pain, you are receding

jo tjena liskom.

jag började min semester idag. fick fira det utan järntrion.

Får ju dock umgås med Putte hela helgen. Järnsjuan liksom.

jag är inte så full nu fast jag borde vara det. kom aldrig igång. är mest trött nu.....

sova....

är jag så värdelös som jag känner mig? jag tror fan det....

blä

jag måste nog verkligen duscha idag.

can you show me where it hurts?

att det ska vara så jävla enkelt att ge råd åt andra, när det är så jävla svårt att förstå själv?

Dumma idiotNeisti borde glömma glömma glömma..... Istället vill jag bara mer mer mer....

vad ska man göra då när man dör en smula varje gång han hör av sig? Vad ska man göra när man smälter till en liten vibrerande pöl varje gång?

Fan att det ska göra så satans jävla ont.....

Imorse låg jag och läste igenom hans sms från den första tiden, när vi precis blivit ihop... det är honom jag saknar. Det måste ni förstå. Inte det som har varit sista tiden. jag saknar han som sa att han kunde ge mig allt jag behövde. Han som sa att det var han och jag mot världen. Inte det smutsiga han gjort oss till nu.

Inte det som äcklar mig.

Det som varit.

ett varv till, lite högre, lite hårdare, lite mera.

mera? inte mera nu. stanna stanna.

Om världen är en scen, och alla män och alla kvinnor är skådespelare, var är då omklädningsrummet? Jag vill inte vara med längre. Jag orkar inte spela längre.

Och är det okej att stanna en stund, trycka på paus? Så länge jag inte trycker stop eller eject borde det väl vara ok?

 I skuggan av tidens existens
Vandrade jag ensam
För jag visste inte om
Att jag ens levde

I begynnelsen av existensens skugga
Stod jag ensam
Och skrek högt och förtvivlat
För att jag ville ha hjälp

I bakgrunden av skuggans samling
Fanns jag
Och hördes inte över
Det mumlande sorl av röster som rådde

I förgrunden för idiotens bön
Finns jag ensam
Och lästes om och om igen
För jag var den störste av dem alla



Tänk om jag bara hade vetat hur rätt jag skulle få senare i livet när jag skrev det där.....                                                               

MAIDEN BABY!!!!

Bästaste Patrik har ryckt i trådar och letat sig blå halva dagen. Nu är allting fixat och vi ska till Göteborg och se MAIDEN baby!!!!!!

Klockren början på semestern, I tell ya!

vad kärlek är

"Vad är kärlek?" hade han harklat sig och sagt så många år tidigare. Jag hade rest mig upp och gått därifrån. Jag visste inte då. Jag hade ingen aning, men jag var så ung när jag påstått att jag älskade honom. Vad är kärlek? Jag vet inte. Jag är inte alls säker. Jag vet inte hur den börjar, det vet man aldrig, har jag fått höra, men man vet alltid när det tar slut. Varför är det så? Hursomhelst, det jag kände för honom kan omöjligt varit kärlek, jag visste bara inte bättre. Jag var så ung, och nu var jag inte det längre. Det är försommar, allting tycks vara så mycket mera verkligt nu än det var för nästan en livstid sedan och jag har börjat bli lite tydligare. Hon också, men glimrat har hon alltid gjort och jag är stolt över att hennes hand vilade i min när vi strövade längs ån i den lilla staden där jag bott som yngre.

Hon såg på mig och bad mig berätta något. Förklara någonting för henne.

"Förklara hur det verkligen är" sa hon, och jag tystnade ett tag. Jag tänkte. Vad vet jag? Jag vet ingenting. Svaret kom ganska snabbt. Vad kunde jag ge henne för sanningar, som hon inte redan bar inom sig själv? Ingenting, bara lögner. Lögner var allt jag kunde. Kanske var det lika bra att ta ännu en. Om inte annat skulle det skrämma henne och jag skulle få en anledning att bli en liten aning bittrare.

Jag satte mig ned på en bänk och hon följde mitt exempel. Tysta blickade vi ut över vattnet och fåglarna.

"Jag vet vad kärlek är" sa jag plötsligt, inte lika tydligt som jag velat att jag skulle sagt det. Tystnaden skrämmer mig fortfarande en aning. Jag kan inte hjälpa att jag är rädd. Mitt liv har gjort mig sådan. Det är ett heltidsprojekt bara att hålla uppe fasaden och att hindra huden från att falla isär. Så det kanske inte är så konstigt att jag tvekar en aning innan jag börjar en mening ut i tomma intet.

"Låt höra" sa hon och log sitt skygga leende, det som jag lärt mig att älska. Det nådde aldrig riktigt hennes ögon, och hon log aldrig fullt ut, men jag älskade det ändå. Älskade henne.
Mer än jag någonsin kunnat förstå och mer än vad som förmodligen var bra för någon av oss.

"Du vet när man åker bergochdalbana, och först så skriker man och undrar vad man gett sig in på och håller i räcket så att knogarna vitnar och hela magen vänds ut och in och man vill bara kliva av och kräkas eller springa därifrån eller vad som helst." började jag, en aning tvekande först. Jag var inte säker på om hon skulle lyssna på mig eller resa sig upp och gå därifrån. Var inte helt övertygad om att jag faktiskt hade rätt. Hon lyssnade på mig och la huvudet lite på sned. Det gav mig mod att fortsätta, åtminstone en liten bit till. Hennes forskande ögon hade krävt det av mig om jag inte gjort det, så det kanske var lika bra.

"Och sedan" fortsatte jag "Efter att tag börjar det bubbla och pirra i hela kroppen och man vågar släppa greppet om räcket och sträcka upp händerna i luften och skrika. Och man vill bara skratta och skrika och berätta för alla hur underbart det är." Hennes arm snuddade vid min och gav mig behagliga rysningar i hela kroppen. Förstod hon vad jag menade? Vad jag försökte säga?

"Ja" sa hon, tydligt förvirrad. "Är det kärlek?" Tvivlet växte i hennes ögon, jag såg det allt tydligare. Var det verkligen så enkelt? Det visste väl alla? Varför skulle hon behöva sitta och lyssna på en teori om något hon redan kände till? Något hon redan vetat så länge. Yrseln kommer och går, kan man verkligen kalla det kärlek? Egentligen inte. Det är väl snarare ett illamående, men är inte alla känslostämningar ganska deprimerande? Det är trots allt när man är som skörast man känner som mest.

"Nej" sa jag och såg rakt på henne. "Det är inte kärlek " Glad att jag utvecklat min teori mötte jag hennes blick, vågade till och med stryka lätt över hennes arm med mina fingertoppar. "det är inte kärlek" upprepade jag, för att förtydliga att det skulle komma mer.
"Inte?" sa hon överraskat och tittade förvånat på mig. Kanske hade hon väntat sig att få höra de vanliga klyschorna om vad känslor egentligen är. Hormoner. Vi har hört det förut. Sensorer, hormoner. Vidrigt.

"Nej, för kärlek, det är när du kliver av och är snurrig och yr och mår illa och hela balanssinnet har gått fullkomligt åt helvete, men du kan inte sluta skratta och du tittar upp på hela bergochdalbanan och skrattar och är så underbart lycklig för att du verkligen vågade"
"Kärlek är när någon vänt ut och in på din själ och trampar på den och du tycker att det är så plågsamt underbart att du låter henne göra det om och om igen"

Hon såg nöjd ut när jag blygt såg på henne. Vinden lekte i hennes mörka hår och hennes ögon gnistrade.

"Det är kärlek" log hon, lutade sig fram och kysste mig.


I wanna be sedated

jag skulle bara sova några timmar på soffan igår innan jag skulle göra en massa annat bra. typ gå ut och käka med Putte och lite annat löst folk. Jodå så att eeh.... jag vaknade gärna vid 22. Slängde ut hundarna en snabbis och gick och la mig i sängen. vid 22.45 stensov jag. det är fint när man sovit mer eller mindre konstant från 14 till 06.40. hejja mig liksom.

Körde Ekeby imorse och somnade INTE direkt när jag kom hem. hurra liksom! Har till och med duschat (halva tatueringen föll bort såg det ut som men den är nog kvar tror jag)  och fixat lite att äta till dagen.

Ikväll skiter jag i mina egna restriktioner, jag ska ha öl, så är det bara.

Fire!

Igår kväll skulle det grillas och drickas öl. Inte jag då, eftersom jag dels jobbar förmiddag och dels är nygaddad och nypiercad och det är en av mina få förhållningsregler för mig själv. "You gadd - You don't drink!" Alltså var jag nykter. Köttet var något av det segaste jag ätit sedan Dackefejden, potatissalladen smakade fisk och våra budgetplastgafflar envisades med att gå sönder konstant. Men på det hela taget var det en trevlig kväll. Jag fann en själsfrände i Mack och vi drev de andra mer eller mindre till vansinne genom att elda upp allt vi såg på grillplatsen. det roliga tog dock slut när Andreas kissade på vår fina eld. Aldrig får man ha nåt roligt.

Mina nyfunna kamrater drog vidare mot nya äventyr och jag knallade hem vid halv tio-tiden. Skulle sova, men det bliev visst lite soffslöande och sen kunde jag förstås inte sova när det väl var dags så jag låg och läste till tjugo i ett. Å va smart!!!

Masade mig upp tidigt satan och slängde ut hundarna. Vi hade fått finfrämmande på gräsplanen i form av en mindre rådjursfamilj och hundarna var naturligtvis väldigt lyckliga. Lillråddisen hade lite svårt att ta sig förbi staketet men efter några misslyckade försök tror jag att ahn lyckades. Åtminstone såg jag honom inte mer sen. Själv hade jag fullt upp med att hålla i Phoenix. 

Idag jobbar jag min sista förmiddag på jättelänge, oerhört skönt. Visserligen kör jag Ekeby imorgon bitti, men det är liksom inte samma sak. Fem dagar kvar till semester och ibland känns det som att luften ska gå ur mig, men jag ska nog lyckas hålla skenet uppe i år igen.  

Rise above this

ibland önskar jag att man bara kunde få hälsa på lite grann. Känna doften, stryka över kinden, luta sitt trötta huvud mot en välbekant axel en stund. Andas lite styrka och jävlar anamma. Bli lite stark. Öppna ögonen.

Jag saknar dig så oerhört mycket pappa. Mer än jag trodde var möjligt. Och jag vet att vi ska ses igen. En dag ska vi ses igen. När mardrömmen är över.

Såg du att jag vinkade till dig i helgen? En dag kommer jag närmare än så, men inte nu.




Take...the night and darken everything around me
Call the clouds
And listen closely
I'm lost without you.

Call your name every day
When I feel so helpless
I'm fallin' down
But I'll rise above this, rise above this.

Hate...your mind
Regrets are better left unspoken
For all we know...this void will grow
And everthing's in vain
Distressing you though it leaves me open
Feels so right
But I'll end this all before it gets me.

Call your name every day
When I feel so helpless
I'm fallin' down
(Fallin' down)
But I'll rise above this, rise above this
Call your name every day
When I seem so helpless
I'm fallin' down
(Fallin' down)
But I'll rise above this
Rise above this doubt.

I'll mend myself before it gets me
I'll mend myself before it gets me
I'll mend myself before it gets me
I'll mend myself before it gets me.

Call your name every day
When I feel so helpless
I'm fallin' down
(Fallin' down)
But I'll rise above this, rise above this
Forty eight ways to say
That I'm feeling helpless
I'm fallin' down
(Fallin' down)
But I'll rise above this, rise above this, rise above this
Rise above this doubt.


en orgie i eftervård

det jobbigaste med piercingar är all jävla eftervård som kommer till. mitt liv just nu går ut på att sova, äta, gå ut med hundarna och så tvätta tvätta smörja smörja.

Igår var jag och Andreas, Jenny och Jocke på Ikea och Heron. Jag investerade i nya vardagsrumsgardiner och lite annat jox, typ bajspåsar (gud vad erotiskt)  och servetter (underbart) och lite annat jox. Sen gick vi på mediamarkt, gjorde av med pengar och spelade massa spel på spinners. jag spelade naturligtvis skiten ur min älskade lilla droid, så nu är han sur på mig. men det gör inte så mycket, vi gillar varann ändå.

Naturligtvis somnade jag på soffan när jag kom hem (varför är jag så jävla trött hela tiden?)  och hann vakna i tid för att hinna slänga ut hundarna innan jobbet. nedräkningen har börjat och nu är det bara en vecka kvar till SEEEEEMEEEESTER!!!!!! fysatan va skönt det ska bli då.

Jag tror för övrigt att ibland måste man låta det gå fullkomligt åt helvete för att få ett wakeupcall. Fredagnatten var nog rätt bra på sätt och vis. Nu är jag tillbaka på rätt bana igen och jävulen vad jag ska fixa det här!!

cirkus Nasty på turné

Jag åkte ju upp till Hannah och Salli i E-town i söndags kväll. Hann upp lagom till att säga hej till Salli ungefär innan hon skulle iväg och jobba. tråkigt. Fick en helkväll med Hannah istället. Vi drack tre öl var och käkade chokladtårta och avhandlade de glada ämnena mord, självmord, dråp, dålig barnomsorg, äldreomsorg, psykvård och vård överlag.

Gick och la oss vid 2, somnade runt tre. Vaknade när Salli kom hem vid 7, somnade om en stund, men gav upp när hundarna (mest mina) uppförde sig som äkta prakttolvor. Jag klev upp vid 8 och gick en timmes promenad med mina troll (skönt), tog en dusch (ännu skönare) och käkade lite frukost.

Vid halv tio lämnade vi Salli ensam med 8 hundar (förlåt) och drog mot E-town city. Efter att ha tömt kontot (hehe) och rekviderat en halvliter cola så fann jag mig sittande i världens största stol med armen i en väldigt konstig vinkel.
En timme senare hade jag plast runt överarmen och blödde lite (äckligt) det är inte den skönaste behandlingen jag fått av en man, men jag gav honom lite pengar i alla fall.

Så drog vi vidare i världen. Efter rekviderande av ett stycke latte åt Hannah (det gjorde susen, för nu kunde hon börja säga hela meningar) fann jag mig åter igen sittande i en stol ihop med en karl (nåja) Några minuter senare hade jag titan i örat och fina blåa prickar runt dem. Det är definitivt inte den skönaste behandling jag fått av en kille, men jag gav honom lite pengar i alla fall.

Lämnade Cirkus Kaos och for hemåt med min enmansshow (det räcker, tro mig) Somnade vid 16-tiden och hade säkert kunnat sova hur länge som helst om jag inte haft en telefon som folk envisats med att ringa till och vilja saker (jag hatar människor)

Nu är klockan snart fyra och jag vaknade för 20 minuter sedan. Irriterar mig lite på att jag inte kan lägga mig på vänster sida (det förstör hela mitt soffslöande) men överlag så är jag ganska nöjd med dagens mods.

today your love tomorrow the world

Det jobbigaste med att vara ett psyko är att man gör så konstiga saker. Typ går ut och super sig aspackad för att gå hem, käka en pizza och ta en massa tabletter. För er som inte känner till så mycket om biverkningar kan jag meddela att det finns en hel del och min mage är inte vad den har varit. Det har den förresten aldrig varit.

Igår varjag hos Madde och drack min vikt i vin (fast varannan vatten, givetvis, I am still a woman ;))
Var väl tanken från början att vi skulle gått ut på krogen, men det slutade med att Therese gick själv och jag och Madde halvlåg på hennes soffa och pratade strunt en stund. Eller strunt kanske inte är rätt ord, för det var massa viktiga saker vi hann avhandla. Madde är bra. Hon är min finaste.

Jag knallade hemåt runt midnatt. Övervägde ett tag att fortsätta till hamnen, men insåg att jag var för sliten för det och gick hem och sov istället. Lika bra det. Vaknade klockan 6 och har inte kunnat somna om sen dess. Crap. Hungrig är jag också men har ingen lust att äta.

Ikväll åker jag och Rover med mina två troll till Eskilstuna för att hälsa på mina finaste tjejer. Det blir inget blodbad, men två-tre öl på balkongen kan nog slinka ned utan att vi mår dåligt för det.

Nu ska jag ut och botanisera i köket för att se om det finns nåt där som jag vill äta.

orkar inte

inte idag inte mer nu

......

varför plågar jag mig själv på det här sättet? Varför kan jag inte bara släppa taget, rycka på axlarna och gå vidare? Varför kan jag inte bara vara stark? Varför?

grå

det känns som att jag åldrats hundra år fast det bara gått några veckor. jag orkar inte längre. Jag orkar inte låtsas vara stark längre, jag är inte stark. Varför är det inte som ser hur jävla hårt jag försöker? varför är det ingen som ser hur jag kämpar för att behålla min fasad? Varför är det ingen som ser hur jävla mycket kraft det tar att upprätthålla alla murar, all taggtråd, hela fasaden av osårbarhet?

Gick igenom lite gamla anteckningar från förra sommaren. Var jag verkligen så hemsk? Jag kan vara riktigt okänslig när jag blir stressad, jag vet det, jag fattar inte direkt trevliga beslut när jag är trängd. Jag ser det nu. Jag svävade omkring på en egoboost som inte var utav denna världen. Fan, folk ville ha mig!! Bara en sån sak. När de dessutom ville ha mig till mer än bara sex så insåg jag mitt överläge och var ju inte sen att spela med.

Sånt där är fortfarande svårt för mig att förstå. Att man vill vara med mig, frivilligt alltså. Utan att det är en elak vadslagning eller någon form av utnyttjande bakom det. Det är sånt som jag aldrig kommer att fatta. Att man kan bli kär....i mig? Och när människor skrattar åt mina paranoida tankar så förstår jag inte varför. jag beklagade mig för en halvbekant på msn tidigare i veckan och hennes första reaktion var; "hur kan någon vara otrogen mot dig??" det var oförståeligt för henne, i mitt huvud har jag redan en lång lista på varför. Jag svarade inte. Även om mina demoner talar om för mig varför hela tiden. det är ju därfö allt har gått åt helvete tidigare.

Varför tror n jag har varit otrogen? För att jag behöver bekräftelse? för att jag levt i slentrianförhållanden? För att jag haft något oavslutat som jag behövt ta itu med? För att jag saknat något sexuellt? för att jag behövt spänningen? För att jag är nymfo? nej. För att jag kan. För att jag fortfarande blir så förvånad när folk vill ha mig att jag inte ens kommer mig för att säga ifrån. jag vet att det är fel och jag har lagt ned många timmar i terapi på att försöka reda ut det. det är bara det att ingen terapi i världen kan reparera vad De utsatte mig för. det handlar inte om taskiga förhållanden, visst har jag haft ett antal såna också, likaväl som jag haft ett gäng bra. det handlar om elaka demoner från förr i tiden.

Jag läste som sagt ett gäng gamla anteckningar från förra året och det är obegripligt att det bara gått ett år, det känns som om det var tio år sedan jag kände så, om det över huvud taget har hänt nånsin. Mina ögon och min hud har åldrats femton år och Xylocainet i mitt blod får hjärtat att slå långsamt och pumpa fram en geléliknande massa som en gång var flytande blod. Nu var jag kvasipoetisk igen.

Jag är inte stark. Jag är svagare än på länge. varför är det ingen som ser hur liten jag är just nu? varför är det ingen som inser att det här kommer att gå åt helvete? varför är det ingen som förstår att jag inte orkar ta itu med mig själv just nu, än mindre med någon annan eller någonting alls. Finns det ingen enklare lösning?

jag vet att jag inte är själv, men det är en jävla skillnad på att vara själv och på att vara ensam.

Som någon så klockrent en gång uttryckte det;

"Tonight I won't be alone. But you know that don't mean I'm not lonely"

Kanske det inte handlar så mycket om att inte vara stark alla gånger. kanske det ibland kan handla om att våga vara svag emellanåt? jag vet inte. Ibland biter terapin och ibalnd gör den det inte.

jag tror inte att någon fattar något av det här dravlet, minst av alla jag själv. jag vet bara att det enda jag vill just nu är att allt det här ska vara över. Och att jag kan få ta en rejäl fylla för att förtränga det som gör som allra mest ont. har jag tur kanske jag kan supa mig snygg och lura någon stackars ovetande människa ned i mitt fördärv. det är ju typ det enda jag är bra på, fråga mig inte ens hur.

kräkas

hela den här situationen får mig att må illa.

jag vill bara att det ska vara över.

jag är duktig

Började min morgon tidigt satan ute på Ekeby idag. Inte tillräckligt tidigt dock, för U var redan där. Det gör mig i och för sig ingenting, det är trevligt med sällskap. Tog min vanliga promenad med hundarna medan hästarna käkade. Hann tillbaka lagom till att få beröm och en försiktig förfrågan; "men du.... saknar du inte ridningen alls?" Det konstiga är att jag gör inte det. Förut var allt utstakat. det var höga hinder, svåra dressyrprogram, snabbjobb i sulky och på galoppörer. det var full fart hela tiden och jag hade förmodligen somnat eller växt fast i backen och jag inte fått göra det. Hursomhelst så blir det kanske några turer i skritt framöver och det passar mig ganska bra. Mer än så behöver jag inte. Inte mina otränade muskler heller för övrigt.

Drog ut lite papper från komvux igår. Har insett att om jag ska kunna ta mig nånstans så kanske det är ne bra idé att skaffa en högskolebehörighet. Sen om det blir av eller inte får bli ett senare problem. det fanns till och med lite kurser jag till och med nästan ville läsa. Vi får väl se hur det blir dock.

Idag är det onsdag, vilket innebär att jag bara har imorrn och fredag på mig att pallar mig ned till bilprovningen med skräpbilen. Fattar inte varför det ska vara så jävla svårt att ta sig i kragen och orka. Kanske för att jag inte orkar gå igenom ett nederlag till och det känns just nu som att bilfan aldrig går igenom. Kan nåt gå åt helvete så kommer det ju givetvis att göra det. Fan.

Imorgon kanske.


invalido idag

Jag fick ju inte sova igår. Istället fick jag tillbringa några timmar på akuten. Trodde jag lyckats bryta fingrarna, men det visade sig vara en rejäl stukning på alla vänsterfingrar. hejja.

Nu har jag lärt mig att använda handskar när jag håller på med spårlinor.

var lite mekkigt på Ekeby imorse. dessutom regnade det så varenda hästkrake skulle ju ha täcke på. jätteenkelt när man bara har en hand som funkar som den ska. Crap. jag är så jävla klantig.

ännu tröttare

Jag har inte sovit inatt. Jag har scannat min gaddning (yay!!) och fördrivit natten med annat än att sova. Någonstans där insåg jag vad det är jag håller på med och så fattade jag att riktigt så långt i min brist på självrespekt har jag inte gått. Nog för att jag avskyr mig själv och kan koppla bort, men det finns kanske gränser. Jag vet inte.

Kom hem halv fem, hällde i mig en pizza och slöade en stund på soffan. Ägnade morgonen åt att försöka tvångshålla mig vaken. Åkte ut till stallet, fixade hästar och jag tror fan att jag blev kär..... Det var jag nog redan innan i hela situationen, men jag har inte fastnat så för en enskild häst sedan Rob tror jag och det är ett antal år sedan.

Jag och hundarna gick en rejäl runda. det regnade satan imorse och båda killarna låg på så jag tog risken att släppa även Phoenix. Jack går ju alltid lös där ute och det är en fröjd att se honom rusa runt. Bättre än Zoloft, jag lovar....  I vanliga fall brukar jag försöka träna lite kontakt och följsamhet med Phoenix medan storebror far runt som ett jehu. Idag tog jag chansen att släppa honom. Lyckligare hund var det länge sen jag såg. Brottningsmatch, kapplöpning och full fart genom skogen. Sen att hundarna såg ut därefter och framför allt luktade blöt hund är sånt man får leva med. Varför varför varför skaffade jag en vit hund? Varför sa ingen till mig? Men jag är stolt över mina vackra killar idag.

Fick mig en dust med A innan vi enades om att hon skulle göra som jag tyckte istället för att springa över mig. När man är en liten tjej, typ två äpplen hög och ungefär lika tung har man egentligen inte så enormt mycket att sätta emot en häst på 185 i mank.
Dagens största utmaning var trots allt ändå lilltösen. Har ni nånsin försökt lägga täcke på en minishettis? Det är pyssel på hög nivå kan jag lova. Eller låg nivå kanske, med tanke på att hon har en mankhöjd som är typ som Phoenix. ;)

Kom hem strax innan åtta och attacksov fyra timmar på soffan. Lyckades somna om efter mitt wakeupcall och fick stressa apa för att hinna till jobbet till ett. Nu är jag här och känner mig lite som världens sämsta hundägare, men tröstar mig med att hundarna fick sitt livs race imorse.

Har hittat lite utbildningar och lite travjobb, vafan hästar är ju det enda jag kan egentligen, det enda jag kan erkänna att jag är bra på....  Jag har insett det nu och det skrämmer mig för jag vet inte om det är det här jag vill göra. Eller jag visste inte det inatt. Fast idag när jag var genomblöt och frusen och hade lera mer eller mindre upp till knäna efter att ha gått till och från hagar med pigga hästar så insåg jag att det är ju just det jag vill. Nu har jag inget som håller mig fast här heller så det enda som hindrar mig är att jag måste hitta ett ställe där mina två troll är välkomna. Kanske vore det bra för mig? Nyktra till lite, få lite tid för eftertanke och bygga lite självförtroende och muskler?

Komma igen och vara stark eller så kanske det är just det jag inte gör. det spelar ingen roll. På sätt och vis är det ganska skönt. Ingen kan hålla mig instängd om jag inte tillåter det och det kommer nog aldrig hända igen. Aldrig mer. Man är inte svag förrän man erkänner det och att vara ärlig är att ljuga så bra att alla tror en. det kanske är allt vad det handlar om? Egentligen....

På söndag åker jag till Eskilstuna och mina finaste tjejer. Ska bara ta mig i kragen och orka besikta min bil. Vilket år som helst. Jag ska. Det är bara det att det är så jävla tråkigt att göra såna saker. Om en vecka är ett projekt över och det känns lite konstigt. Fast då kan jag i och för sig börja rita på nästa. det är som ett ekorrhjul, men nu kommer i alla fall ingen mer att kunna göra mig illa.

trött....

....så oerhört trött..... på allt. på mig själv, som bara gör det värre hela tiden istället för att hålla mig undan....

på allt.... på alla som förstår och på de som inte gör det..... på att leva det här jävla livet och inte ens ha en aning om hur det ska gå. det gör mig rastlös att inte ha någon plan, ingen sista utväg förutom The Final Exit, och inte ens det är jag nöjd med. Vad är det för jävla plan liksom?

Jag är så trött på att må så här... jag är så trött på att inte orka. Jag är vill ha tillbaka mitt gamla jag, mitt starka jag. Inte vara den här fula, svarta ruttna....... Jag är trött på att vara jag.....

a premonition



Stand aside now, no one will survive can't tell you how I know
In some time I will change  my name and lay low
In the light you can see me walk down by the way
The one who did this to us well, he got away

Keep it quiet here I will not tolerate your noise
This is where I listen for the forgiving voice

It haunts my dreams


billig bekräftelse.....

ibland är det nästan gratis. det är under min värdighet, men nästan allt jag gör numera är under min värdighet. Så varför inte utnyttja det fullkomliga självföraktet till att göra det absolut värsta av situationen?

och överlevare som man är så har man en sjuk inställning till sin egen kropp. den är inte jag. Så länge ingen är intresserad av att ta sig in i huvudet eller in under min hud spelar det ingen roll vad jag utsätter mig själv och min kropp för. den är ändå inte jag.


Hur psyko tror du jag är egentligen?

Neisti v/s Nasty



Varje gång
du rör vid mig
blir jag förvånad
över att
du inte sticker dig
på taggarna

idag är jag stark

en kort uppdatering om veckan som var;

Jag krökade lite för mycket i onsdags igen, dansade arslet av alla på Hamnmagasinet (trodde jag då i alla fall, men det där är så olika) och råkade lova lite för mycket (igen). jag kan ha sagt till nån att vi skulle ligga och sen avböjt med motivationen att jag var för tankad. Det var både sant och förmodligen lika bra. Sen insåg jag att allt har gått åt helvete och ville dö. Som vanligt kom min vapendragare Patrik till undsättning och tillbringade alldeles för många timmar med att hålla om en hysterisk Hml i en rörig hall i mitt röriga liv. Jag vet inte hur han gör det. Jag vet inte hur han orkar. Jag är bara glad att han gör det när inte jag gör det. Efter en hundpromenad och ännu ett avsked fann jag mig liggande på sidan i min säng, kippande efter luft. Övervägde ett tag att kravla ut till badrummet och tömma medicinskåpet, men när jag precis bestämt mig för att försöka orka så måste jag ha somnat. Tyvärr eller kanske lika bra. jag vet inte. jag vill ju inte dö. Det är bara det att jag inte är helt hundra på att jag orkar överleva. det var bara det.

Igår hörde han av sig. Jag skälvde till när jag såg hans namn i min display. jag vet inte hur jag ska prata med honom. hur somhelst så träffades vi, käkade lite (han då, inte jag) och jag fick tillfälle att fråga allt som jag undrat, ventilera allt jag ville ha svar på och få åtminstone några svar. han ångrar sig som fan och mår dåligt av allt som hänt, och jag kan väl inte påstå att det passerat mig helt obemärkt heller. Jag vet inte om det var idiotiskt, men vi tog ett beslut.

Han behöver tid att tänka igenom det han gjort, smälta det som hänt och jag behöver ett tag på mig att försöka komma fram till om jag över huvud taget vill ha honom kvar i mitt liv. En del av mig vill vara stark och be honom fara och flyga och en annan del av mig skriker högt och förtvivlat.... För jag tycker ju fortfarande så mycket om honom.

Efter att ha fått räta ut åtminstone några frågetecken och faktiskt ge ett par demoner en smäll på käften så skildes vi åt med ett projekt framför oss. Vi ger det sommaren. Vi är ifrån varandra ändå och behöver fundera båda två på vad som hänt och vad som finns kvar. Om det finns kvar över huvud taget. Mitt villkor för att jag ens skulle tänka på saken var att han pratar med henne och talar om för henne att hon inte betyder något för honom och att han inte vill träffa henne igen. När han gjort det ska jag börja fundera över hur jag vill ha det.

det är en hel del som talar emot honom dock;

Han har varit otrogen
Han har ljugit för mig
Han valde att gå istället för att kämpa
Han har fått mig att tvivla på oss och på mig själv
Han valde att utsätta mig för det här

som tur är (för honom) så finns även en hel del som talar för honom;

Han tog kontakt med mig igen
Han tog sig tid att förklara och svara på mina frågor, fast jag vet att det är svårt för honom
Efter att ha funderat igenom hur han fungerar och vad som hänt tidigare så har jag förstått att det är en hel del av hennes crap som inte varit helt sant. Således ljuger hon.
Han har tänkt igenom det här och är beredd att fundera på det


Men nu ska vi inte hoppas för mycket innan jag fått klarhet i vad han säger till henne.

Jag visste inte att jag hade en sida som var så här rationell. Jag visste inte att jag var kapabel att vara såhär just nu.
Jag kanske är aningen tuffare än jag tror?


Efter att ha fått mina vapendragares reflektioner på gårdagens samtal tillbringade jag X antal timmar med Patrik i telefon igår kväll. Vi hann avhandla en hel del konstigt, bland annat om mitt livs värsta "dirty talk". Ingen nämnd ingen glömd, men det var redigt pinsamt. Känns som att det enda jag gör är att upptäcka ännu en gång hur bra han är, men det är faktiskt så. Det var länge sedan jag klickade så med en människa utan att vi vänt ut och in på varandra både emotionellt och fysiskt (dvs sexuellt). Så gissa vem som kommer gå på honom härnäst. Lol
Just nu hoppas jag bara att våra sommarplaner går i lås. Jag tror vi behöver komma iväg en stund både han och jag. och jag kan inte tänka mig någon jag hellre tillbringar några sinnessjuka dagar med än honom.

Idag är jag tillbaka på jobbet efter tre timmars promenad imorse (sköööönt) och det känns faktiskt helt ok. Tog steget och sökte mer globalt än jag vågat mig på tidigare och slängde även upp en egen annons. Vi får väl se hur det blir. Känsn hursomhelst som att en enorm sten lyfts från mina axlar och nu kan jag äntligen ta djupa andetag igen.

Idag är jag stark


hur mycket är det tänkt att man ska orka?

jag kunde inte sova inatt. heller. Enda gången jag faktiskt sovit ordentligt den här veckan är igår morse när jag fyllesomnade med Patrik och Phoenix. Fast sen vaknade jag och så mådde jag skit för det i alla fall.

Jag började min morgon på Ekeby. Gud, vad hade jag gjort om jag inte haft lite rutiner i mitt liv just nu?
Hästarna var drägliga, till och med nya kräket, som brukar vara på tårna och försöka dra till skötte sig hyfsat.
Hundarna och jag gick en vända medan hästarna käkade, Jack var utom sig av lycka över att få vara lös och springa runt mellan skogen och åkrarna. Vet inte vad jag gjort utan hundarna just nu. Förmodligen gått under. Förmodligen inte ens tagit mig ur sängen. Fallit isär. Jag vet att jag säger att jag klarar det här och att jag varit med om värre saker, men det gör ändå så jävla ont. Jag vet inte hur länge jag orkar hålla skenet uppe. Jag vet inte hur länge jag orkar låtsas att jag är stark. Jag vet inte hur länge till jag orkar hålla demonerna på avstånd och hur lång tid det tar innan allt rasar.

Jag vet att jag sagt att jag klarar det här, att jag bara byter min hud mot en som är aningen hårdare, virar taggtråden ett varv till och bygger murarna lite högre. Men jag klarar det inte. Det spelar ingen roll när han redan har varit inne. Det spelar ingen roll när allt redan har rasat. Jag har vänt ut och in på mig själv för att hitta en liten antydan till styrka, men det finns ingen kvar att uppbringa. Kanske har jag redan förbrukat allt vad styrka heter.

Jag kan inte vinna det här. Det är ju ganska uppenbart hur det blev så här. Killar som han är inte med tjejer som jag. Killar som han är med tjejer ur det vackra lyckliga folket. Killar som han är med korkade småfittor som henne. Det är klart att det är så. De har gemensamma vänner och hon är förmodligen inte rädd för människor eller psyko och behöver medicin för att ens klara av att överleva. Fan vad jag önskar att jag hade ett psyke som klarade av vad fan som helst. Typ en vardag.

Och jag kommer på mig själv med att fundera på vart närmsta bergvägg finns, om jag har tillräckligt med tabletter hemma och om det finns något ställe tillräckligt starkt för att orka med min kroppstyngd. Och sen minns jag hur jävla ont det gjorde att bli övergiven och inser att jag inte vill vara orsak till att få mina vänner att må som jag gör nu. Sen minns jag hur arg jag varit och jag vill inte att mina vänner ska bli arga på mig. Men ändå.....

Och när jag gick längs åkrarna imorse så var den enda tanken som kunde lugna mig att bara jag gör det här färdigt så behöver jag inte bry mig mer sedan. Jag är bara inte helt säker på hur jag ska lyckas ta mig dit....

Just nu känns det som att jag har två alternativ. Det ena är att orka lyfta telefonluren och ringa. Det andra är att ge upp och bryta ihop.
Och jag vet inte ens om det är värt det.

Enter Nasty

Fyfan..... Igår var jag på grillfest/spritfest i Oxd.

För att sammanfatta kvällen så blev den väldigt blöt, det lektes fyllelekar, dracks sprit och åts god mat (tack Jonas!) Det klappades hund och promenerades iväg. Det blev naket och fult och alldeles för sent. En och annan obehaglig sanning kom fram och jag är bara snäppet bittrare än jag var igår. Men jag ska klara det här också. Faktiskt.

Jag och Patrik tappade omdömet totalt och fortsatte fyllelekar hemma hos honom fram till halv åtta imorse. sen somnade vi.

Det är lite jobbigt att ha flera identiteter. Nasty har betydligt högre alkoholtolerans än vad jag har, så efter varje redig Nastyfylla vaknar jag med en baksmälla som inte är av denna världen. Dessutom är hon en slampa med rejält dålig smak vad gäller karlar, så man kan ge sig fan på att man vaknar med nåt själv inte skulle dragit över.


Idag är jag bakfull.

RSS 2.0