det var ett tag sedan....

Kanske kom livet emellan, jag har ingen aning.
man tror man har koll på allt och plötsligt är det mer än ett halvår senare och man inser att man inte har någon koll alls. Tröttsamt. Men kanske bra.
Ibland. Att man vaknar upp alltså. Jag har efter många om och men lyckats få ut en ny telefon, Har till och med byt fabrikat och det känns lite märkligt, men jag vänjer mig nog.
Nånting annat som jag vant mig vid är träning. minst fem gånger i veckan, oftast fler och ibland dubbla pass blir det löpning, styrketräning och simning, utöver de promenader och den träning som blir per automatik när man har hund. Inte för att jag är världens mest engagerade hundägare men jag försöker i alla fall.
En resa har det hunnits med också. Jag, Johan och några av killarna från mitt skiftlag drog till Budapest över valborg. Riktigt trevligt att få komma bort och riktigt fin stad. Vi har mest festa förstås, men även försökt titta lite på byggnader och så vidare. det är inte omöjligt att det blir en återresa dit så småningom.
Egentligen skulle jag vilja skriva så mycket mer och så mycket annat, men jag har inte riktigt blivit klar med tanken i mitt huvud ännu. det kommer väl. sen. man vet aldrig. eller så gör det inte det och det går väl bra det också. allt funkar. Nu ska jag först av allt försöka få med mig Johan till gymmet så vi kan bli smala och snygga lagom till sommaren (jo tjena, men det är en fin tanke i alla fall).
ikväll blir det hundträning eller en promenad medan min längre hälft ska se på fotboll med Patrik. Önskar lite att jag kunde se tjusningen i sport på TV (som inte är hästsport då) men det går verkligen inte och det är nog en sån sak som vi aldrig kommer att kunna dela. Men det funkar ändå. han har sitt och jag har mitt. Så länge det inte går till överdrift så är det nog bara nyttigt.
Gymmet va det ja... kampen mot fetman... yay vad jag är taggad. Inte. Speciellt inte eftersom det här blir mitt andra pass idag, men vad gör man inte. fetman bekämpar inte sig själv tydligen.
typiskt.

Big Ben, Jappeloup, Milton....

.....och nu Hickstead.
En liten del av mig är fortfarande hästtjej, så mitt stora söndagsnöje när säsongen tillåter är givetvis Världscupen i Hoppning. Så även i söndags.



Sitter bänkad framför svtplay i vanlig ordning. Inser att Rolf-Göran Bengtsson startar sent och försöker googla efter en startlista någonstans på internet samtidigt som jag följer hoppningen. Är inne i ett helt annat fönster när Michael Whitaker och Viking avslutar sin ritt och det annonseras att Eric Lamaze och Hickstead är i antågande.


Lamaze är rankad världsetta (före Bengtsson btw - och vår svenska kommentator har ironiskt nog uttryckt att det är dags att Bengtsson går om på världsrankingen - kanske redan nu, innan sändningen började) och Hickstead är alltså en av världens bästa hästar.



De gör en bra runda, tyvärr med ett nedslag. Under slowmotionbilderna hörs ett märkligt bakgrundsljud som låter som en chockad publik. och när kameran återgår till livesändningen ligger Hickstead på sidan i kramper.


Det är över på mindre än en minut. Hickstead, världens bästa häst, dör i livesändning inne på arenan i Verona. Det är så sinnessjukt tragiskt.



Jag vet att det finns ungefär en miljon tributevides till Hickstead på youtube. Men jag gillar den här bättre. Den är del av material från en presentation av de olympiska deltagarna inför OS i Peking 2008. Observera INNAN OS. Lyssna speciellt på vad Eric säger om sitt förflutna. Med VM-medalj och dubbla OS-medaljer (guld och silver) kan man väl kanske anse att han torde vara en kanadensisk stolthet vid det här laget.





Bilderna på Hicksteads sista minuter i livet finns redan utkablade överallt. Föreslår istället att man väljer att titta på OS-finalen 2008.





Hickstead 1996 - 2011. 


helvete

HAN FATTAS MIG!
så totalt och så vanvettigt mycket
i varenda jävla andetag hela tiden
och när ska det sluta göra så förbannat jävla sinnessjukt ont?

Frid

Jag har ju blivit utfyllnad i en kurs. Jag och Phoenix alltså. Så en gång i veckan försöker vi ta oss till Runtuna och träna, hittills har vi faktiskt klarat alla tillfällena. det är ju lite halvsvårt att veta med tanke på att jag har ett så konstigt jobb.

det är konstigt hur man kan komma dit och det värker i hela kroppen av återhållen energi (har ju inte fått arbeta på ett tag) och hemma hade jag säkert klättrat på väggarna, men så tränar man hund (och nu är det till och med roligt igen, för nu börjar vi hitta varandra, jag och den store vita) och allt liksom börjar lägga sig.

Igår var en sån där dag då jag var där. Först ett par timmars hundträning, följt av en ganska lång stunds pratande och kedjerökande, en promenad och lite annat.

så kommer man hem och är minst två decimeter längre. Det går åt ibland.

....

Planera aldrig något

Se aldrig fram emot något

Du blir bara besviken

Home is where your heart is.

Jag har ju - som ni alla redan vet vid det här laget - jobbat precis hela sommaren eftersom jag fick ett sommarjobb jag faktiskt inte ens sökt.
Därför har min sommar mest bestått av jobb, sömn, jobb, sömn, lite plåt, ganska mycket containers och....mera plåt. Okej, nån rulle har slunkit med också, men det är ändå bara.....plåt. och ämnen.
Anyway. Trots mitt infernaliska jobbande har jag ändå hunnit med en del saker.
Seinfeld i Globen med älskade Johan. Va skönt att få komma iväg en helg på nåt som inte innebar att stå upp i flera timmar. Blev visst ett par öl också och showen var riktigt bra.
Ett par bad (både Phoenix och Sigge var i och plaskade dessutom!)
Nån ölkväll i hamnen har hunnits med, även om det inte varit som tidigare år, då jag adressändrat till Hamnmagasinet.
Vi har tittat på en miljon hus ungefär, inget har varit bra.
Flertalet bra eftermiddagar/kvällar i Runtuna med Karin och Jimmie och en hög med hundar.
Jag har dessutom hunnit med att byta upp mig från skrotig Mazda till ny fin blänkande XC70. Jäklar va jag behövde det.
Maiden på Ullevi, tillsammans med Liseberg ihop med alla galningarna (helvete vad jag saknat er i sommar)
Karnevalen med mestadels Johan. Sprang även på flertalet av mina vänner och igen, helvete vad jag har saknat er i sommar.
Samt ett par softa ölkvällar på hemmaplan.
En roadtrip Tranås tur och retur för att införskaffa en fin projektor till min älskade.
Det känns som att hösten är på väg, jag gör min sista arbetsdag på sommarjobbet på fredag, sen är det tillbaka på 900, och det känns faktiskt helt okej.
Flertalet nya vänner, somliga bättre än andra.
Men bäst av allt; Vi har överlevt vår första sommar tillsammans. Älskling, jag vet att det inte blev som vi tänkt oss, men vi fick det ändå att funka. Du är det finaste jag vet. Tack för att du alltid är vid min sida.

midsommar och förra helgen.

Jag vägrar ju av ren princip att "fira" midsommar så som de säger att midsommar ska firas. För det första är det larvigt upphypat och man säger att det ska bli så jävla kul och det slutar alltid med att nån blir för full, nån spyr, nån är otrogen och nån sitter och gråter. Till råga på allt är det midsommar och totalt jävla omöjligt att få tag på en taxi inom rimlig tid och har man riktigt otur är man på nåns jävla lantställe två timmar utanför stan och kan inte ta sig hem. Jag vägrar. Så vi samlades fyra tappra hjältar hemma i min tvåa, drack ett par öl, gick ner till hamnen och käkade och sen tillbaka till min lägenhet för mer öl. Spelade kort (!!!!) till midnatt ungefär, sen bestämde sig gästerna för att gå hem. Precis lagom och jag hade inte velat ha det på nåt annat sätt.


Förra helgen sen då.
Tog tjänstledigt i fredags, så torsdagkvällen tillbringades på Rökeriet med fantastisk mat (jag har väntat hela året....) och öl (jag har väntat hela året....)


Väckarklockan ringde vid 7 (sovmorgon för mig, som gått upp vid 5 hela veckan) och det var bara att masa sig upp.
Plockade in Ph i kombin och körde ut till Frankhyttan för att lämna honom hos mamma, där han skulle tillbringa helgen.  Väl hemma var det bara att parkera bilen, ta en cigg och så slänga sig in i den andra mazdan. Efter en snabbhandling av nödvändig proviant (frukost och dryck) var vi på väg. Göteborg here we come liksom.


Gick hyfsat smidigt att hitta till hotellet, tog en snabb dusch och ett par öl på rummet. Kom ner till Ullevi alldeles för tidigt in my humble opinion, men vad gör man. Träffade på de andra knäppisarna och jag skulle ljuga om jag sa att det inte var kul att se dem. Alla var där, liksom.


Första förbandet sög och det vägrade jag att ens titta på. Andra förbandet var Sabaton och jag verkar vara ensam i världen om att tycka att de är skapligt mediokra. Det tyckte tyvärr inte mina medresenärer så jag fick stå och lyssna på deras låt flera gånger om (jag antar att de gjort flera, men alla låter ju likadant ;))


Mer väntan. Och nu skulle det hända. MAIDEN äntrade scenen och det var ju liksom därför vi var där. De gjorde en riktigt bra spelning, och Maiden är ju alltid Maiden, men måste erkänna att de var bättre -08.
Anyway så var det bara att pallra sig ut från Ullevi och försöka ta sig in till stan igen. Vi enades rätt snart om att efterfest var uteslutet (4xryggont) så vi tog en snabb taxi tillbaka till hotellet.


Lördagen tillbringades på Liseberg. Efter att jag fått världens mest välbehövliga ryggmassage på hotellet tog vi båten över.


Johan spanade in atmosfear direkt när vi kom och jag som hela tiden vägrat kom på mig själv med att säga "kom då!"
Helst plötsligt (nåja, 30minuter kö senare) befann vi oss på 80 meters höjd och jag pekade och tittade och var full av fascination. Johan mumlade mest när jag försöket få honom att titta på saker. POFF så släppte fästet och vi for raka vägen ner igen. SÅ jävla coolt!!!!


Raka vägen till ny kö. 45 minuter för att åka Balder och jag hatade varje sekund av det. Både kön och åkturen. Passerade ett centerlotteri på vägen och Johan tittade längtansfullt på en av stjärnvinsterna. "Jag fixar en sån åt dig sen" lovade jag.
Fortsatte med spökhuset och jag har varit där flera gånger och jag är dessutom vuxen och borde inte vara rädd men jag skriker som fan varenda gång. Pinsamt.
Sen flumride och kållorado. Dyblöta efter flumride och det blev inte bättre efter den sistnämnde, tog vi oss till Burger King för mat.
Passade på att spela hem en Centerstjärnvinst, för att glädja min bättre hälft.


Jag och Erik fick en välförtjänt paus medan våra respektive åkte HangHigh och den andar som jag glömt namnet på.
Spelade bort en femhundring till men vann inget exceptionellt (Erik hade ju vunnit alla stjärnvinster redan ;))
Avslutade kvällen på en bakgata med öl och skitsnack en stund.
Taxi hem till hotellet.
Söndagen började med en snabb utcheckning från hotellet, peta in alla prylar (bla 12,5 kilo godis) i Mazdan och så in till stan. Gick en sväng, pratade med trebutiken eftersom min nya fina telefon vägrade bete sig som folk och sen kollade vi in lite kläder. Erik köpte halva Shockbutiken och Johan hittade världens snyggaste luvtröja.


Nöjda och glada satte vi oss i bilen och började den långa resan hem.
Trötta som djur kom vi hem på kvällen, spreds fö vinden och jag drog till Frankhyttan för att hämta Ph.


Blev en lugn kväll framför TVn hemma hos Johan för att se Big Four. Önskar nästan att jag varit kvar, men inser att min rygg och mina fötter inte klarat det. Sittplats nästa gång, ni får säga vad ni vill ;)
Hursomhelst var det en riktigt bra helg och tack alla som gjorde den så bra.


Framför allt Johan.
Jag älskar dig.

det va den sommaren.

blev insulad på kontoret i fredags förmiddag "Du har inte sökt sommarjobbet?" sa VDn. (till saken hör att han på mig redan veckan innan och beordrade mig att söka. "Det är en order!" som han sa)
"nae" sa jag.... "alltså jag...."
"nu har du sökt det."

jahapp.

Var kanske inte jätteotippat att jag fick det också. Har åtta veckors bestämt schema i sommar och det känns faktiskt rätt okej. Jobbar jag så gör jag dessutom inte av med så mycket stålar (eller ja det vet vi ju inte, det finns ju fortfarande internet) Mjukstartar lite med fyra eftermiddagar innan jag går på ledigt över midsommarhelgen.

Annars händer inte så mycket. Letar nytt boende men det verkar ju vara lögn i helvete. Hundarna har fortfarande inte vaknat för dagen, de slöa kräken ;)

själv funderar jag på att göra en snabb insats i hemmet innan det är dags att åka till jobbet igen. vi får väl se.

well me these days, I just miss you....

.....it's the nights I go insane



Älskade älskade hund, vad du fattas mig.....

en uppdatering

Tiden går och de säger att det blir lättare. Jag tycker bara det gör mer och mer ont.

Försöker fylla timmarna och har lyckats ganska bra, kommer få ut en kanonlön i juni för maj månads arbete. Har varit full like a kastrull på fest med Tessan och förra helgen var jag och Johan i Stockholm och såg Jerry Seinfeld i Globen. En riktigt bra kväll, skönt att komma hemifrån med rekorderlig hundvakt (synd bara att Johans hund kom på villovägar IGEN) och få sitta på en bekväm (nåja) stol och skratta ett par timmar.

Tatueringstiden i torsdags blev förstås avbokad och istället tillbringade jag några timmar i stolen igår. Det gör fortfarande ont som fan, sista halvtimmen var på ren viljestyrka. Idag är högerarmen dubbelt så stor som vänsterarmen. Har en tid till, sen är vi förhoppningsvis klara. Hoppas jag på. Ljuset i tunneln och så vidare.

Annars är det väl som det är. Häromdagen löste jag ett helt annat problem jag gått och retat mig på i över ett års tid. Önskar allt var lika enkelt.

tiden går och de säger att det blir lättare. Vi får väl se.


vi ses igen.....



Johan är på jobbet, Phoenix och Sigge sover på balkongen och jag funderar på hur mycket sorg och smärta det egentligen ryms i en människokropp.

Vad hade jag kunnat göra annorlunda? Har något av de val jag gjort kostat honom livet? Är det mitt fel?

Men mest av allt gör det så fruktansvärt ont att han är borta.

tomt....

för första gången på många år kommer jag hem till en tom och tyst och öde lägenhet. Ingen hälsar mig välkommen, ingen hoppar och studsar runtom mig "ÄNTLIGEN är du hemma!!" Ingen har längtat efter mig.

Det är så TOMT och snart äter den här tomheten upp mig.

inifrån.

Du fattas mig!!!!!!!!!!!

Så vansinnigt mycket och jag kunde aldrig i min vildaste fantasi tro att något kunde göra såhär fruktansvärt ont eller kännas så ihåligt.

tack!

hej alla! till att börja med vill jag, Johan, Sigge och Phoenix (och framför allt Jack) tacka för alla sms, telfonsamtal,  msnmeddelanden och fb-tankar!

Jack blev allvarligt biten i hakan och mungipan och blev rejält medtagen på en gång. Vi var hos veterinär knappt 20minuter efter bettet och fick kortisonspruta på en gång.

Kom hem och bäddade ner Jack med filtar, han mådde skapligt men var omtöcknad och väldigt trött och öm (Han fullkomligt SKREK när jag tog av honom fästinghalsbandet).

När hundarna fick kvällsmat vid 18.30-tiden reagerade inte Jack ens. I vanliga fall påpekar han en halvtimme innan matdags att han minsann är hungrig. Nu rörde han sig inte ens.

Strax innan 22 började Jack rossla och dregla igen och vi började ringa runt till djursjukhusen. Fick även tag på Djurens sjukvårdsrådgivning som rådde oss att åka in med honom. Efter att ha pratat med Strömsholm ordnade Johan barnvakt och jag fick älskade Lisen att komma över och ta hand om Phoenix (tack snälla älskade vän!).

Jack var uppe och gick när jag lämnat Ph och kom in igen, men ville varken äta eller dricka.

Vi kastade oss in i bilen och var på Strömsholm strax innan midnatt.
I väntrummet morrade han lite svagt åt en schäfertik men brydde sig inte om nytt folk eller att det klampade runt människor och tittade på honom eller pratade med hans matte och husse.

Vi fick komma in ganska fort, där togs blodprov och han fick smärtstillande och dropp. (var jättesnygg med plåster på båda frambenen). Han brydde sig inte ett dugg om att veterinären tog tag i honom och la honom på sidan eller klämde och kände och lyssnade på hjärtat.

Hjärtlyssningen visade på en oregelbundenhet på hjärtslagen och de tog EKG på Jack som fick ligga still på sidan med fyra klämmor, en på varje ben.
EKG:et visade tyvärr en kraftig arytmi och nu hade vi två val.

Antingen lägga in Jack med dropp och att det skulle försöka vända arytmin. Han skulle då också få en ampull antiserum. Det är väldigt kostsamt, påpekade veterinären flera gånger, det är inte relevant över huvud taget.
Att vända en arytmi är väldigt kritiskt och det finns inga som helst garantier.

Det andra valet skulle vara att låta honom gå.

Det är det absolut svåraste val jag någonsin gjort i hela mitt liv, och samtidigt det allra enklaste. Hur skulle jag kunna valt på något annat sätt?
Det vore inte rättvist mot Jack att lämna honom där alls. Vore inte rättvist att riskera att han skulle vara förpassad till lugna koppelpromenader i resten av sitt liv eller att han skulle få ont och må dåligt av sin arytmi senare hemma. En pigg levnadsglad hund som inte alls var medveten om sin ålder (han skulle fylla åtta år i juni) som älskar att springa och att apportera i full fart.

Jag har lovat Jack att han aldrig mer ska behöva vara rädd, att han aldrig mer ska behöva ha ont och att jag skulle vara med honom till slutet. Ett löfte är ett löfte, även till en hund. Att då utsätta honom för en behandling som inte är någon garanti för att han ska bli bra när han så tydligt visat att han inte vill vara med skulle inte vara rättvist.

Jack somnade in i mitt knä 03.30 natten till måndag, tillsammans med Johan som han älskade och litade på. Det var ett fint avslut, även om det kanske inte var så jag hade tänkt mig omständigheterna till det, så är jag glad och tacksam över att jag kunde ge honom den möjligheten.

Igen, tack alla för värmande tankar, sms och meddelanden. Har följt vänners statusuppdateringar och facebook och blir varm i hjärtat av hur mycket Jack har påverkat även er andra.

Humla, Johan, Phoenix och Sigge (och Jack, always by my side)


otäckt!

är strålande sol idag så vi packade in hundarna i bilen och möttes upp vid hundängen på brandholmen.
Hann gå ett eller två varv då vi plötsligt hör Phoenix (för mig) välkända lekskall inne i en av dungarna.
Eftersom han inte ger sig går vi för att kolla vad det är han hittat. sist han lät å hade han hittat en harunge, så jag antog att det var nåt djur han försökte få igång.

....och det var det ju. Ser att nåt rör sig framför honom och precis när det kopplar vad det är har Phoenix plockat in den i munnen och börjat skaka runt. OOOOOOOOOOOOORRRRRRRRRM skriker jag till Johan och försöker få in mina hundar. Kopplar Sigge som höll sig hos oss och Johan försaöker få hundarna att släppa ormen. Får undan Phoenix som kommer till mig och jag som vid det här laget är hysterisk skriker att han är blodig och Johan svarar att "men det är ju ormens blod!"

Då kommer Jack. Jag hinner få på honom kopplet och gå tre steg då jag inser att något är väldigt fel.

Johan har gått bort och kollat vad det är för orm (han är galen) och påstår att det är en stor snok och att jag inte behöver oroa mig. Jag tittar på Jack och ser att han blöder på hakan. Jack går tre steg till och jag får min oro bekräftad. Något är väldigt fel. Vi tar oss bort till bilarna och nu vägrar Jack röra sig. Kastar in hundarna i bilarna och börjar ringa veterinärer. Jag tittar på Jack som börjat bli rejält medtagen och dessutom svullnat på hakan och mungipan.

Får tag på en veterinär och kastar oss i respektive bil och drar dit. Jack är nu svullen och dreglar. Han orkar morra lite åt vet. när han tittar på honom men mer är det inte. Var beredd på brottningsmatch för att kunna ge Jack sprutan men han var så pass medtagen att han bara stod still och tittade på mig.

Vi har fått recept på kortisontabletter och ska hålla oss i stillhet kommande veckan (ut och kissa-sen in igen, typ - kul på en hund som är van vid att springa, leka och träna och hålla igång ett antak dagar i veckan, fan!) och jag har kontaterat att det var väl sista vändan på brandholmen den här säsongen.

Johan var fantastisk!! Jag var hysterisk och skrek rakt ut (jag är ju så sjukt ormrädd och där står min bäbisar och leker med vad somför mig är DÖDEN!!) Han kastade Sigges koppel på mig och beordrade mig att koppla hunden medan han for efter mina två och fick ut dom till mig så jag kunde koppla dom.
Sedan fick han tag på veterinär (två stycken faktiskt, vi tog den som var närmast) och följde med mig dit.

Nu har jag burit min trötta medtagna hund upp för trappen och hem och han ligger under mitt skrivbord och låter som han snarkar för varje andetag eftersom han är så svullen.

Idag får han äta vad han vill (om han vill) och han får sova i min säng nära nära mig. Dessutom tror jag vi gjort oss förtjänta av varsin glass.


varför?

För att du aldrig stod upp för mig när jag var liten.
För att du mycket väl måste ha sett hur illa de behandlade mig och ändå valde att strunta i det.
För att jag ringde dig från en gård i Bergshammar där jag inte kände en käft förutom hon som precis behandlat mig som skit som vanligt och denna gången rejält och du inte ens kunde ta upp det med varken henne eller hennes mamma.
För att du aldrig såg en enda tävling jag vann.
För att du skämdes över mitt stora intresse och motarbetade mig så länge du kunde (jag hoppas du är nöjd).
För att du aldrig var stolt över mig
För att du aldrig fanns där när jag behövde dig
För att det skulle vara så bekvämt för dig om jag kunde leka med de som du tyckte att jag skulle leka med att du till och med bortsåg från när de mobbade mig
För att du aldrig pratade med mig om sådant jag hade behövt prata med dig om förrän det var flera år för sent.
För att du aldrig tog mitt parti eller ens ville höra min version utan alltid valde att tro på alla andra
För att varje samtal med dig gör mig så utmattad och så illa till mods att hela den dagen är förstörd.
För att du inte lät mig välja själv utan mer eller mindre bestämde vilken gymnasieinriktning jag skulle gå
För att du inte accepterat att jag inte vill bli akademiker.
För att du aldrig låter mig glömma mina misstag, inte ens de som nu med råge är preskriberade.
För att du alltid ville att jag skulle anpassa mig efter de som var elaka (jag antar att du skämdes över mig. Precis som du skämdes över allt jag gjorde och allt jag brann för)

För att du inte ingrep.
För att du gav mig det värsta besked jag fått i mitt liv.

Därför.



RSS 2.0